ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 18

AV 18

De sk upanishaderna (upaniṣat) är liksom ‘mptreade’ stycken av de fyra vedaskrifterna, vilka sistnämnda är mer eller mindre obegripliga för vår tid (kaliyuga) och därför kan lämnas därhän, medan just upanishaderna kan ge en hel del kunskaper om vedisk psykologi och filosofi. Så läser vi t.ex i Iśa-upanishaden (strof nr 9) att den som tillber kunskap om världen (politik, ekonomi, religion etc) inträder i ett förblindande mörker, medan de som tillber kunskap om evigheten (andlig vetenskap, filosofi) inträder i ett ännu större mörker! I strof nr 11 får vi veta att den som tillber kunskap om både världen och evigheten får smaka på den odödliga nektarns välsignelsebringande bägare!

På så sätt får vi en helare bild, dvs kunskap om både världen eller det förgängliga saṁsāra och evigheten, hjälper oss att överskrida döden (den odödliga nektarns välsignelsebringade bägare). Kunskap om enbart världen är meningslös utan kunskap om evigheten och vice versa. De bägge kunskaperna fullbordar varandra som natt och dag.
Således ska Tobynitai bjuda lite på sin kunskap om världen för att komplettera bilden av den andliga vetenskapen, och alltså inte för att argumentera med de dårar som tror på världen och deras förmåga att ändra på densamma. Till dessa förvirrade själar hör de flesta naturvetare, dvs människor som enbart tror på ‘det mätbara’, dvs māyā som är helt och hållet uppbyggt av de tre guṇas och som tillsammans utgör hela det sammanflutna (saṁsāra), eller världen av födelse, liv och död och som, bortsett från den sovande lilla gudomliga gnistan av perfekt varande, – är totalt ohållbar. I denna värld kommer du in naken och lämnar den på i princip samma sätt. Dessa naturvetare är vår tids (kaliyuga) vägvisare – ‘en blind leder en blind’ som Walther Eidlitz sa.

Eftersom sinnet, psyket eller antaḥkaraṇam också är skapat av de tre guṇas av māyā, liksom kroppen fast av högre dignitet så har andegnistan glömt sig själv och identifierat sig med de två förgängliga höljena. Visserligen överlever psyket kroppen tusenfalt men betingar likväl anden i en närmast oändlig räcka av återfödelser i olika världsliga former i något av de oändliga universa som ständigt skapas, upprätthålls och förstörs. Därmed fortsätter det trefaldiga lidandet i världen för var och en som inte förverkligat sin gnista evigt vara.
Identifikationen av andegnistan med kroppen betingas stadigt från anknytningen till mamman i  livmodern och allt framgent. Förutom hjälpen från omgivningen i denna ‘världens programmering’ finns en inbyggd defekt i psyket som kallas bhrama och som betyder ungefär ‘förvirring’. Pga av den inre (men dock omedvetna) perfektionen hos andegnistan vill vi även fullkomna kroppen genom att vara fullständigt friska, utomordentligt vackra, genomärliga, öppna, ödmjuka osv, – vilket inte går i det att psyket och därmed kroppen, är behäftad med ‘förviring’, varav den främsta anses vara identifikationen av andegnista med psyket och kroppen. Denna defekt har givetvis även alla naturvetare som från t.ex. Darwin och framåt gjort en egen mix av materia och medvetande, – en mix som praktiskt taget omintegör all andlig tillväxt, mognad och utveckling. Det vore ytterligare förvirring om våra ledare förnekade denna defekt. Var och en med lite självkritik kan inse att det är lätt att ta ‘en stubbe för en gubbe’.

Nästa defekt som präglar psyket kallas pramāda som ju ordagrant betyder ungefär ‘stor galenskap’ men i överförd mening ska tolkas som bristande uppmärksamhet och ty åtföljande misstag. En av världens absolut största sjukdomar, – patologiska bindningar till ting, händelser och fenomen, – och som i slarvig och blind förnekelse kallas för missbruk, präglas till stor del av uppmärksamhetsproblem och därmed följande brist på empati, omsorg till förmån för förstorad egocentricitet, grandiositet och narcissism. De flesta av världens ledare demonstrerar denna defekt via sin sjukliga bindning till makt, guld och sex. Vem vill förneka att världens människor präglas av pramāda? I så fall avslöjar du omedelbart den tredje inbyggda konstruktionsdefekten, nämligen vipralipsā – avvikelsen från sanningen eller den mänskliga benägenheten att luras. Världen är full av lögnare och bedragare, inte bara av de kriminella som tillfälligt vistas bakom lås och bom, – utan även sk vanligt folk överdriver och underdriver till sin egen fördel i olika sammanhang och situationer. Vi har tusentals lagar och förordningar i alla länder som syftar till att kontrollera vipralipsā. Denna och tidgare nämnda defekter kan endast överkommas med hjälp av den andliga vetenskapen som tyvärr inte ska sammanblandas med någon av de världsreligioner som genomtränger fenomenvärlden. Religion är en blek blåkopia av den andliga vetenskapen, men hjälper säkert många människor i kampen mot defekterna och andra mer personliga brister och karaktärsfel. Det är extremisterna och de religiösa ledarna som överskrider eller missbrukar sina befogenheter till förmån för världslig makt och ställning. Sedan har vi ytterligare en defekt, nämligen karaṇāpāṭava och som betyder begränsnningar hos sinnesorganen. En tydlig begränsning är att vi inte kan se med hörseln osv. Vanligtvis försämras också synen, osv med fysisk ålder, förutom att den mänskliga synen har sitt begränsade spektrum, liksom övriga sinnesorgan. När det gäller andliga ting har vi nästan ingen användning för sinnesorganen som bara uppfattar materiella objekt. Psyket har också sinnesorgan fast betydligt mer subtila, inåtriktade och subjektiva, – ungefär som du kan uppleva eld och vatten, personer etc under dröm. En mental värld liksom. I den världen härskar sinnet eller psyket som är starkare än kroppen. Denna värld förväxlas ofta med den andliga, eviga verkligheten vilket är en stark illusion.

Kroppen betsår enbart av fysik och kemi och har ingen egen orsak, tvärtemot vad naturvetenskapen påstår, i det att den objektifierar alla sjukdomar och spårar dem som fysiska orsaker. Om t.ex ett benbrott orsakades av din brist på uppmärksamhet (plus x antal ytterligare faktorer såsom karma, disposition, gammal svaghet) så förblir benbrottet symptom och inte orsak, – bortsett från haltandet eller? Många naturvetare tror att t.ex. narkomani orsakas av ett eller annat fel i hjärnan och att detta fel kan botas med hjälp av någon substans som tillförs hjärnan. Så extremt ytlig är naturvetenskapen, – nära nog blind! Fel på hjärnan och andra fysiska organ är till 99 % symptom på mentala störningar som personen ifråga försöker medicinera med droger, till vilka alkohol och legala sk mediciner också hör. Långvarigt och kortvarigt bruk av olika droger, även processdroger, dvs spel, sex, arbete, makt etc producerar kemiska och fysiska symptom. I en viss filosofisk mening är hela kroppen, inklusive psyket ett symptom på ett typiskt mänskligt predikament. Denna aspekt är djup och helt osynlig för de som ‘tillber enbart världslig kunskap’. Detta predikament är tillståndet av att vara människa och i stället för att tränga djupare in i detta tillstånd, så jagar vi lyckan i världen, känner oss eviga, tänker inte på det ohållbara i alla relationer, utan lever livet, samlar saker och ting och vänner på Facebook.
Lev väl!
tobynitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 17

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 17 

kṛṣṇavarṇaṁ tviṣākṛṣṇaṁ sāṅgopāṅgāstrapārṣadam I

yajñaiḥ saṅkīrtanaprāyair yajanti hi sumedhasaḥ        II 32II

Högt begåvade människor, besjunger i Kali Krishna,

Han är Krishna om ej svartblå, följd av parafernalia. -32       Bha. XI. 5. 32

Meningen i strofen är att under vår mörka tidsålder (Kali) lovprisar högt begåvade människor Krishna i gestalt av Krishna Caitanya. Strofen säger att han är Krishna, om ej svartblå, eller den färg som Krishna bar i sin tidigare uppenbarelse på jordan. Denne Krishna Caitanya fans på jordan under 49 år för ca 500 år sen i West Bengal. Hans uppebarlese förutspåddes på åtskilliga ställen i urkunderna redan ca 4500 år tidigare, – bl.a. i denna strof som Jiva väljer att inleda med.

De omständigheter och sammanhang som hittills hindrat oss från relationen till Krishna, kan kräva långa och många förutsättningar för att bryta. Min första bhakti-yoga-lärare, Walther Eidlitz eller Vāmandas, som Tobynitai fick nåden att leva med under nästan fyura år,  sa ofta om just bhaktiyoga: ‘Det är tjänande, igenkännande gudskärlek!’ 

Just ‘igenkännadet’ innebär att alla har, har haft och glömt relationen  till Kṛṣṇa, Rādhā, Paramātman (‘Översjälen’), eviga följeslagare mm. Glömska i den andlösa jakten på lycka i förgänglighetsvärlden (saṁsāra) under otaliga födelser, liv och död. ‘Juvelen’ i oss har glömt sig själv, sin tillhörighet och funktion, mer eller mindre gradvis, under identifikationen med tallösa kropparoch illusoriska personligheter.

Förutsättningar för att bryta ‘sömnen’ finns i Bhāgavatam (Śrīmad Bhāgavata Mahā Purāṇam) i form av historiska händelser, inspirerade och uttryckta av Kṛṣṇas avatāras.

 En gång under ett sk Brahmā-dygn, – en sk kalpa eller tidsålder som omfattar så pass lång tid som 8.640.000.000 jordeår, – kommer Kṛṣṇa Själv i sin ursprungliga, tvåarmade och extremt vackra gestalt ner på Jorden tillsammans med hela sin parafernalia, dvs alla sina eviga följeslagare, ornament, vapen, symboler och tecken, – sāṅgopāṅgāstrapārṣadam, dvs sa-aṅga-upa-aṅga-astra-pārṣadam, – begrepp som alltså ingår i första strogen i Śrīla Jīva Gosvāmīs Sex Sandarbhas. 

Denna extremt sällsynta händelse ska ha inträffat för ca 5300 år sedan då Kṛṣṇa uppenbarade sig i Indien under 125 år och påverkade alla aspekter av landet, – språk, historia, politik, ekonomi osv. Tiden var i slutet av den sk dvāpara-yuga (som omfattar 864.000 jordeår) då människan började förstå den mentala och mycket subtila energiformen (sūkṣmabhūta) samt känslor, lust, ego, eller det mänskliga sinnelaget. Dylika mentala funktioner (ungefär: psykologi) började få mer och mer utrymme på bekostnad av andliga insikter och färdigheter.

 När Kṛṣṇa uppenbarade sig denna gång på jorden, så överskred han faktiskt det vanliga mönstret för avatāras pga av speciella omständigheter och återkom redan 4500 år senare, under kaliyuga i gestalt av Śrī Kṛṣṇa Caitanya Mahāprabhū. Så Caitanya blev Kṛṣṇas sk yugāvatāra under kaliyuga, – den mörka tidsåldern om 432.000 jordeår, den tid då människan i allmänhet enbart begriper sig på materiell energi, – kroppar, saker och ting och grälar om resten. Med andra ord: den tid vi lever i nu! ‘En männsika eller vilken varelse som helst består enbart av fysik och kemi’.  ‘Allting tilldrar sig i hjärnan, någon anna energiform finns inte’. Människor och djur är som saker och ting, dvs objekt med skillnaden av biologiskt kiv’, ‘Den ends wanna vetenskapen är naturvetenskapen’, osv.

Sitauationen på jorden under kaliyuga blir långsamt värre och värre. Uppe i himlavärldarna och bland andligt medvetna människor är de fyra tidsepokerna ingenting märkvärdigare än våra fyra årstider.

Krishna säger själv exempelvis i Bhagavad Gītā (IV. 8):

परित्राणाय साधूनां विनाशाय च दुष्कृताम् ।

धर्मसंस्थापनार्थाय सम्भवामि युगे युगे ॥ ८ ॥

paritrāṇāya sādhūnāṁ vināśāya ca duṣkṛtām 

dharmasaṁsthāpanārthāya sambhavāmi yuge yuge II8II

Första ordet i strofen (paritrāṇāya) kommer från ordroten √tṝ som betyder bl.a. tro, transportera, traversera, rädda mm. Denna rot finns i t.ex. avatāra, mantra, tantra. Så t.ex mantra kan korrekt översättas till ‘människoräddare’. Begreppet paritrāṇa betyder befrielse, beskydd och står här i dativ, vilket ger betydelsen ‘för att befria’ (ett uttryck som ju återkommer i många psalmer och andra religiösa sammanhang). Sādhūnāṁ är genitiv pluralis av sādhū som betyder en vis eller rättfärdig människa. Sādhanam betyder disciplin, andlig övning, praktik mm, medan Sādhaka betyder lärjunge eller någon som underkastar sig disciplin.

Första kvarten (om åtta stavelser) av strofen kan alltså översättas till:

‘För att befria de goda’. Denna första kvart av strofen kallas eneklt för A. Nästa kvart, alltså B, börjar också med en dativform vināśāya av vināśa (förintelse) och betyde alltså ‘för att förinta’. Roten √naś betyder förinta. Ca betyder oftast bara och. Ordet duṣkṛtām är också en genitivpluralform. Här finns roten √kṛ – göra, som finns i mängder av ord och uttryck, t.ex. karma. Här tillsammans med prefixet duṣ som innebär ‘dålig’ kṛta – handling. Pluralformen innebär ‘de som gjort dåliga handlingar’, – eller kortfaatta ‘de onda’. Givetvis gäller ont och gott alla människor, oaktat somliga gör fler goda gärningar än andra. Så B kan översättas till: ‘för att förgöra de onda’. Sen kommer C: dharmasaṁsthāpanārthāya som utgör en ordsammansättning (samāsa) av orden dharma, saṁsthāpana och arthāya. Återigen en dativform som återfinns i slutet av uttrycket i och med arthāya och således ger hela uttrycket betydelsen ‘för att’. Dharma betyder rätten, ordningen, och med tillägget sanātana dharma – andlig vetenskap.  Saṁsthāpana betyder återställning och artha syftet. Så C kan bli: ‘För att återställa rätten’. Sista kvarten, börjar med första person presens singularis, dvs sambhavāmi av √bhū – vara, bli, finnas, uppenbaras, födas mm, – alltså här i betydelsen ‘jag föds, uppenbaras, träder in’. Slutorden i strofen ‘yuge yuge’ är en sk lokativform av substantivet yuga som betyder tidsålder. Vi kan versifiera och poetisera antalet stavelser (som är åtta) i varje kvart och i möjligaste mån återge versmåttet anuṣṭhubh på vårt språk,  svenska och får då hela strofen ex.s:

För att de goda befria, För att de onda förgöra,

För att rätten återställa, Föds jag åter från tid til tid  II IV. 8 II

KOMMENTAR

Det är ju bara att se sig omkring i världen lite, så förstår man att människan är den varelse som förstör vår fina planet, dels genom ständiga etniska eller religiösa krig, dels genom kortsiktig exploatering av jordens resurser. Det man inte förstår utan att studera urkunderna, är att detta förlopp upprepas precis som alla trauma tenderar att göra. ‘Svinhugg går igen’, heter det i folkmunnen. De dogmer och religiösa principer man slåss om är i grund och botten enbart förvrängda översättningar av den vediska, andliga vetenskapen som är helt utan bedrägeri och är till för alla människor.

 Śrīla Jīva Gosvāmī (i forts Jīva) var både utomordentligt skriftlärd och i högsta grad deltagare i den andligt vetenskapliga traditionen. Han använder denna strof, (alltså den tidigare citerade stofen ur Elfte Boken, kapiel fem, strof nr 32) som sk maṅgalācaraṇa som innebär:

1. en vädjan eller åkallan om välsignelse, lycka och framgång med verket,
2. en definition av syftet med verket och
3. vördnadsbetygelser till (i detta fall) Kṛṣṇa Caitanya.

Strofen kommer som sagt från elfte boken i Bhāgavatam, som är den centrala urkund som de sex Bhāgavata Sandarbhas kommenterar och  förklarar Jīvas andligt vetenskapliga skicklighet gjorde att han inte kommenterade hela Bhāgavatam från början till slut, utan knöt sammman (sandarbha) strofer här och var för att bevisa sitt syfte, nämligen vedas, purāṇas och itihāsas absoluta auktoritet som śabda pramāṇa, dvs översinnlig kunskap som vi kallar andlig vetenskap. 

Gott slut och Gott Nytt År önskar Tobynitai

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 16

S’īla Jīva Gosvāmī – en av de sk sex gosvāmīs av Vṛndāvan – kan väl jämföras med Bhagavān Dvaipāyaṇa Vyāsa. Denne Vyāsa var Kṛṣṇas sk ordavatāra som sammanställde hela den vediska urkundsmassan för ca 5000 år sedan, – ungefär vid den tid då Kṛṣṇa Själv befann sig på jorden under 125 år, tillsammans med mängder av eviga följeslagare och övriga parafernalia. 

Kṛṣṇa genomförde under denna tid en omfattande gudslek som mer eller mindre samtidigt nedtecknades och bildade grund för det som bl.a S’īla Jīva kallar just den andliga vetenskapen, – den första och mest ursprungliga av alla vetenskaper.                                            Vid t.ex. Uppsala universitet i Sverige, var den första fakulteten eller ämnet för vetenskapliga studier just teologi – dvs, läran om gud. Detta var 1477. Först många år senare blev det dags för nästa vetenskap, – medicinen osv ner till dagens många fakulteter och ämnen för akademiska studier med forskning och vetenskap som grundprinciper när det gäller metod. 

Den vediska, andliga vetenskapen sammanställdes som sagt av innevarande tidsålders Vyāsa. Varje tidsålder har en egen Vyāsa så han författar into, i meningen nyproducerar, utan sammanställer skriftmaterial som redan finns, fast opublicerat. Detta material mottog Vyāsa samtidigt som han ibland själv deltog i de berättelser han beskriver, i det att den Enastående Gudspersonligheten Själv, Bhagavān Kṛṣṇa Svayam också befanna sig på jorden och mer eller mindre direkt kunde upplysa Vyāsa om saker och ting. Både Vyāsa och Kṛṣṇa representerar den eviga verkligheten oct den andliga vetenskapen, tillsammans med mängder av sk eviga följeslagare.      Ett stort världskrig utbröt också vid denna tid med epicentrum  några mil norr om nuvarande Delhi. Kvällen före detta krigsutbrott utspelar sig Bhagavad Gītā som utgör 18 kapitel av det jättelika eposet  Mahābhārata som innehåller ca 335 kapitel. Tillsamman med de arton purāṇas samt Rāmāyaṇa  kallas dessa skrifter för den Femte Veda.  De är de skrifter som är riktigt lättillgängliga under innevarande tidsålder, – alltså kaliyuga. Samtidigt är dessa urkunder lika tillförlitliga som övriga vedas. Hela ‘vetandet’ är en dynamisk och levande helhet och organism, – även fast t.ex Āyurveda – medicin, Gandharvaveda – musik och Sthāpathyaveda – arkitektur, – beskriver mer materiella ting.

Kriget ägde rum i slutet av den sk dvāpara-yuga- den tidsålder då människans andliga resurser börjar reducers till förmån för mentala och känslomässiga krafter. Hennes minneskapacitet minskar också kraftigt under denna tidsålder, vilket gjorde att urkunderna som tidigare hörts i muntlig tradition (śruti = det hörda) började omvandlas till skrifter (smṛti – det begrundade).  Att en person, alltså Vyāsa, ensam kunde sammanställa hela den vediska urkundsmassan omfattande ca 600000 strofer bevisar redan i sig att han inte var någon vanlig människa, inte ens någon med utomordentliga egenskaper, utan fastmer en avatāra, – en av guds expansioner eller  inkarnationer (fast inkorrekt eftersom inkarnation betyder förkroppsligande vilket inte överensstämmer med en avatāras mera bokstavliga‘inträde’ i fenomenvärlden). 

Den mer välkända, nyss nämnda Bhagavad Gītā, omfattar ca 700 strofer av de totalt 600 tusen! Varje strof är dessutom oftast komponerad i fyra poetiska versrader (a-c). Versmåtten är inte bara hexameter, jamb och några till som i våra dikter, utan ett 50-tal, ofta mycket komplicerade metriska strukturer och mönster av korta och långa stavelser. Varje strof är också komponerad på sanskrit eller saṁskṛta (som betyder det upphöjda, perfekta och elaborerade). Sanskrit är och har aldrig varit något talspråk, utan är och förblir ett skriftspråk, oaktat några tusen lärde inklusive några entusiaster, alltid kunnat även tala sanskrit. Detta förhållande innebär både soliditet, validitet och reliabilitet när det gäller strofernas innehåll och struktur. Jag har t.ex en Bhagavad Gītā med texten inbränd i skivor av bambu. Denna utgåva är av okänd ålder och härkomst men säkert 3-400 år gammal. Men texten är exakt densamma som i dagens moderna utgåvor av denna urkund, – en av den andliga vetenskapens primära källor. Det sägs t.ex att vår kära Bergspredikan i mångt och mycket är en kopia av Gītā, vilket på intet sätt förringar ‘Bergspredikan’ utan givetvis tvärtom, eftersom Kristus då skulle införlivas i en levande vedisk tradition. Ordroten kṛṣ = attrahera finns ju tydligt i både i ‘kristus’ och t.ex ‘kors’. Såväl klassisk grekiska som latin är dotterspråk till sanskrit, enligt min framlidne professor i sanskrit, Nils Simonsson.                                                                                Kṛṣṇa var f.ö. på jordan ca 3500 år före Kristus. Längs Sidenvägen vandrade under årtusenden, karavaner både västerut och österut med vediska urkunder som översattes åt bägge håll och bildade olika slag av ‘blåkopior’ av det vediska originalet. I KIna formades t.ex den kinesiska buddhismen som till sin natur i det mesta liknar den mer inhemska taoismen, – båda i grunden ateistiska religioner, medan västerlandet i huvudsak skapade de semitiska religionerna, blandade med inhemska traditioner och där Gud, vediskt sett, är kontakten med paramātman eller ‘översjälen’, – det tysta vittnet inom alla levande varelser och som kan kontaktas via bön och meditation, och som är en aspekt eller expansion av Kṛṣṇa.

Den vediska filosofin, inklusive den andliga vetenskapen är mycket noga med att ange källorna och traditionen. Vediska helgon och filosofer har ingen som helst lust att komponera egna modeller av hur det fungerar med t.ex Gud och evigheten, utan sällar sig villigt till de vediska källorna och kommenterar dem gärna för att lyfta fram de ibland kryptiska och mångtydiga meningarna i olika urkunder. På så sätt bildas också sk saṁpradāyas eller olika filosofiska skolor och traditioner. I känd tid är dessa traditioner etablerade av stora lärare, varav de mest kända är Madhva, Rāmānuja, Viṣṇu Svāmī och Nimbārka. 

Eftersom den mest erkända och centrala urkunden om gud och evigheten, Śrīmad  Bhāgavata Mahāpurāṇa eller Bhāgavatam,  tillkännager Kṛṣṇa Caitanya Mahāprabhū som vår tidsålders sk yugāvatāra och inte bara det, utan att Han också är identisk med Śrī Kṛṣṇa Själv,  så följer denna utläggning Caitanyas saṁpradāya (tradition) när det gäller andlig vetenskap och andlig tillväxt.

Människor i väst berörs knappast av indiska historier om olika gudspersonligheter. Hellre tar vi till oss sk opersonlighetsfilosofier, monism, sk māyāvāda där den enskilde individen i nyandlig eufori kan identifiera sig med gud alldeles för sig själv, varpå det enligt vår Jīva G blir tvärstopp för all vidare, andlig utveckling, som på sikt medför stor olycka och lidande och inte längre någon återfödelse som människa, eftersom vederbörande förnekar en personlig Gud och därmed det väsentliga innehållet i den eviga verkligheten, – enligt den ursprungliga andliga vetenskapen eller sanātana dharma. I  oerhört mycket större utsträckning än du och jag, kära läsare, kan kalla oss för person så är, enligt vedas, Kṛṣṇa sedan evigheters evighet den allra urförsta Personen och som sådan Gud Själv med otaliga expansioner och delaspekter. Eftersom vi befinner oss i Mörkrets och Grälets Tidsålder (kaliyuga) med mängder av deformerade skrifter och böcker av alla slag, så är det into konstigt att även vedas betraktas som vilka böcker som helst.                                              Dessutom är den lättfattliga men falska monismen eller māyāvāda en slags Guddiffe eller drog för den mörka skugga som lurar i varje mänskohjärta under kaliyuga. Denna i grunden falska ‘icketvå’-lära om Gud som förvisso finner visst belägg i visa upanishader (som syftar till att locka läsaren över  till personlighets-läran om Gud), i det att Gud bara genom sin utstrålning genomsrömmar alla universa, vilket innebär att den andliga energi vi identifierar oss med förvisso också innehåller mer lycka än den vi kan finna i förvandlingsvärlden.

Kort om S’īla Jīva Gosvāmī

Jīva G var yngst av de sex helgonen kring Caitanya. Jīva såg honom vid ett tillfälle tillsammans med sina farbröder Sanātana och Rūpa Gosvāmī samt fadern Vallabha i Ramakeli i West Bengal omkring 1580 vår tid. Jīva var i 10-12-årsåldern vid den tiden och hade redan omfattande vediska kunskaper, både i sanskrit och i den centralaste av de vediska urkunderna, nämligen Śrīmad  Bhāgavata Mahāpurāṇa eller Bhāgavatam. Jīva såg i Caitanya Gud Själv och beslutade fortsatt tjäna honom i resten av sitt liv. Hans far dog och själv kunde Jīva förena sig med sina farbröder i Vṛndāvan och de övriga tre helgonen Gopāla Bhaṭṭa, Raghunātha Bhaṭṭa och Raghunātha Dāsa Gosvāmī.

Av medlidande med människor som trasslar in sig i den ohållbara och förgängliga materiella världen sökte Kṛṣṇa Caitanya upp tusentals människor och visade  dem den enklaste av alla vägar ut ur förgänglighetsvärlden. Såsom varande yugāvatāra kunde Caitanya i sin ofattbara nåd visa den vägen eller beskriva att under innevarande mörka tidsålder (kaliyuga) kan inte människan varken ‘yoga’, tänka, meditera eller offra sig fram till befrielse från saṁsāra eller förgänglighetsvärlden. 

I den mån en människa blir religiös genom kontakt med Kṛṣṇas ‘monitoraspekt’, ‘den inre ledaren’, antaryāmin eller paramātman (‘översjälen’) och på så sätt kommer in i någon religiös organisation (såsom de stora världsreligionerna och deras inbördes sekter) så återföds hon återigen som människa till en värld som blir allt ohållbarare under återstoden av kaliyuga – mörkrets tidsålder. Därför är inte religion det som den andliga vetenskapen propagerar för.  

I Bhāgavatam säger Kṛṣṇa eller Viṣṇu till Śiva: “Gå ner och gör min personliga form osynlig genom att säga att den eviga verkligheten existerar men innehåller ingenting; detta kommer återigen att göra vedas attraktiva men också jorden överbefolkad”. Ca tusen år tidigare var det avatāran Gautama Buddhas  uppgift att undervisa om den totala ‘ingentingläran‘, dvs att den eviga verkligheten varken finns eller innehåller något. Denna läras syfte var att reducera vedas auktoritet och därmed brahmanernas utbredda maktmissbruk. ‘Som vanligt’ hade brahmanerna eller prästerna i Indien redan ca 500 f. Kr. missbrukat sin makt venom att tillvälla sig ägodelar. De ägde större delen av dåvarande Indien.   Det som Viṣṇu eller Kṛṣṇa säger till Śiva kan vi läsa i Bhāgavatam som fick form ca 4500 år tidigare, medan händelsen ifråga alltså ägde rum ungefär tusen år after Buddha, då Śiva ‘inkarnerade’ i form av Śaṅkarācarya som lärde ut den falska māyāvāda eller opersonlighetsfilosofin, vars monistiska principer kring gud också finns nedlagda i visa upanishader, om än enbart för att locka till sig ‘impersonalisterna’. Śiva själv säger om ‘sin egen lära’, māyāvāda: “Den är förtäckt buddhism!”  Det framgår också i Bhāgavatam att både Śiva och Śaṅkarācarya som ju var samma person, i själva verket var mycket hängivna tjänare och vänner till Kṛṣṇa. Allt detta och oändligt mycket mer finns i vedas, upanishaderna och Bhāgavatam. Dessa och liknande fakta och principer, ur framför allt Bhāgavatam, väver Jīva ihop i ett av sina större verk, de sex Sandarbhas. Problemet är tilliten till urkunden och detta krux tacklar Jīva Gosvāmī i hela första delen, dvs Tattva Sandarbha, av de totalt sex Sandarbhas. 

Jay śrī Rādhe

tobynitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET?

                                DEL 15

 

Allting kan guneras, dvs brytas ner i sina innersta eller djupaste och mer eller mindre dolda betåndsdelar, ’byggstenar’, grundprinciper eller konstituenter, och som kallas gunas eller ’de tre krafterna’. Kineserna föredrog den senare termen och lyckades även få in yin och yang samt kraften mellan dessa i sin filosofi.

Den ursprungliga vediska utläggningen beskriver de tre gunas som tamas eller tamoguna = den tillbakahållande förtrögningsprincipen i tillvaron. Kineserna ’översatte’ denna kraft till ’den jordiska’ som också i stort sett motsvarar deras yin, – kraften och styrprincipen bakom alla strukturer och former. Finns t.ex. ganska tydligt i vattnets underordnande och formande kraft. Alla former – t.ex. kroppen – står liksom i vatten.

De tre krafterna verkar alltid tillsammans, – aldrig var och en för sig, utan finns alltid i olika konstellationer i alla ting, händelser och fenomen.

Den andra kraften eller styrprincipen i tillvaron kallas för rajas eller rajoguna och står för all förändring och all rörelse och finns också i större och mindre grad i alla ting, händelser och fenomen. Där tamoguna står för tröghet, rigiditet, förstelning, strukturering osv finner vi att rajoguna manar till förändring och rörelse, eld, lust, fart osv. Kineserna  översatte denna kraft till ’den mänskliga’ i det att de insåg att människan domineras av rajoguna, dvs att mänskan huvudsakligen är en känslomässig varelse

Den tredje byggstenen i samsara kallas för sattva eller sattvaguna och ger mening, sammanhang, förståelse, upplysning, insikt, förstånd osv gällande alla ting, händelser och fenomen. Kineserna översatte sattvaguna till den ’himmelska’ kraften eftersom himlen associeras med upplysning, helhet och integration.

 

’Ting, händelser och fenomen’ är en enkel sk gunering, där ting domineras av tamoguna eller den ’jordiska’ kraften. Händelser är mer mänskliga eller domineras av rajoguna, medan sattvaguna står för ’sanningen’, dvs var och en efter hans eller hennes förstånd, så för vissa är helt vansinniga ’sanningar’ ändå ’sanningar’.. Så förståndet kan också komma mycket långt ner s.a.s. och likväl upplevas som sant.

Gunas kan ersätta, komplettera och producera varandra, de finns liksom i varandra och kan på så sätt byta plats, – ungefär som att någon ändrar attityd eller föreställning gentemot politik, religion eller andra fenomen. För vissa kan samma sak vara ’jordiska’ eller mörka, dystra och destruktiva, medan för andra kan samma sak vara upplyftande, upplysande eller rent av himmelsk, – t.ex. alkohol, idrott, religion.

 

Begreppet guna betyder för övrigt kvalitet och funktion. Detta innebär att gunas kvalificerar och färgar tillvaron och att densamma fungerar utifrån gunas. Guna betyder också objekt och sekundär, vilket står för att gunas ligger bakom alla ting eller allting och att detta allting är sekundärt eller förhåller sig till något som är primärt. Detta primära är nirguna eller ickeguna och pekar på en oföränderlig princip eller en primärt evig energiform bortom gunas.

Guna betyder också boja eller tyngd, – gunas mest ’jordiska’ aspekt som påminner oss om tillvarons tyngd, kanske huvudsakligen den ’jordiska’ kroppen som med tiden blir allt tyngre att bära. För vem då kan man undra?

Jo, för den som bor i kroppen och identifierar sig med densamma, – höjd, längd och bredd mm.

Det yttersta slutmålet med sk jnanayoga, dvs kunskapens, insiktens och upplysningens yoga innebär den fasta förvissningen: ’Jag och mitt själv är inte kroppen!’ Alla andra föreställningar skapar rädsla! De sex sista kapitlen i Bhagavad Gita handlar om denna ’himmelska’ jnanayoga, utan att fördenskull hävda att denna yoga är den förnämsta, snarare tvärtom, eftersom insikt oftast innebär tvärstopp gällanda all vidare andlig tillväxt, speciellt om denna insikt lett fram till att den eviga verkligheten finns men inte innehåller någonting. Den erbjuder på så sätt yogin möjligheten att uppleva sig själv som gud, vilket är en form av psykos och som sagt punkt slut på all fortsatt andlig utveckling. Här talar man om mästare, upplysning och alla möjliga hopkok av andliga bedrägerier, – ’spiritual materialism’, materiell eller jordbunden andlighet osv.

Sk karmayoga dominerar de sex första kapitlen i Gita och slutmålet för denna mer ’jordiska’ yogaform sammansmälter med den ’mänskliga’ bhaktiyogan genom att hävda att man ska genomföra alla handlingar utan avseende på dess resultat, – sk nishkamakarmayoga.

Hjärtat i Gita är de sex mittenkapitlen 7 – 12 där Krishna beskriver bhaktiyogan som den mest ’mänskliga’ och därmed den mest naturliga yogan. Denna yogaform bygger på karma dvs handling och jnana, dvs insikt och nåd som innebär att man ser sig själv och andra varelsers innersta funktion som gudstjänare, och att man genom olika metoder och discipliner tränar och utvecklar denna funktion, dvs långsamt lär sig att tjäna och hjälpa, – i slutändan gud.

 

Bhagavadgita är som sagt en liten del av världens största epos Mahabharata, där guden Krishna uppträder som en av huvudpersonerna. Verket utgör ett jättedrama även fyllt av visdom och andliga principer men huvudsakligen intresseväckande och dramatiskt. Detta jätte-epos kallas Itihasa som betyder ungefär ’så var det förr’ och syftar främst till att attrahera och tillfredsställa människors behov av historier (serier, thrillers, drama, osv) och samtidigt väcka intresse för frågor av typen ’vem är då denne Krishna?’

Efter Itihasas uttrycktes (bättre än skrevs, eftersom alla urkunder på sanskrit är eviga och bara kommer och går i olika tidsåldrar) sk puranas. Dessa urkunder är arton till antalet och är också indelade efter gunas. Således har vi sex sk tamasika puranas, till vilka till exempel S’iva Puranam hör. Vidare finns sex sk rajasika puranas, bl.a. Agni Puranam. Kronjuvelerna bland puranas kallas sattvika puranas  och bland dessa sex anses Bhagavata Puranam vara den mest centrala och auktoriatativa. Den betraktas vidare som en kommentar till Mahabharatam och innehåller de tio ämnena i den eviga verkligheten som vi tidigare snuddat vid.  Dessa tio teman utgör inte tydliga avsnitt eller kapitel i de tolv böcker som Bhagavatam består av. Men samtliga teman leder på olika sätt fram till Krishna och påvisar hans inflytande i alla ting, händelser och fenomen i alla de oändligt många universa som virvlar runt i den oändliga, och av gunas skapade världsrymden.

Det tionde temat kallas ashraya (ung tillfykt) och handlar om Krishnas ’födelse’ eller inträde på jorden, hans uppväxt som barn, pojke, yngling och vuxen. Många andligt sökande mänskor studerar hängivet tionde boken som också domineras av det tionde ämnet, – och med risken att betrakta, som tidigare nämnts, Krishna som enbart en människa med utomordentliga egenskaper. Därför bör man också studera de övriga ämnena i Bhagavata Puranam. Hela verket omfattar 18000 strofer i runt 365 kapitel fördelade i tolv böcker och utgör grundprinciperna i den sk andliga vetenskapen. A propos vetenskap så har Tobynitai i mer än 50 år citerat yogiska principer, t.ex av typen:

 ’En yogi äter en gång per dag, en bhogi äter två ggr/dag och en rogi äter tre ggr/dag’!  (En bhogi betyder en livsnjutare och en rogi betyder en sjuk människa).

Uttrycket: (Tobynitais favoritcitat!)

langanam paramoshadam betyder ’fasta är den yppersta medicinen’. Knappt någon har fäst sig vid dylika citat ur denna urgamla vetenskapliga forskning men nu när några mänskliga forskare upptäckt att råttor mår bra av att fasta två dagar/vecka så går en våg av sk evidensbaserad ’2/5-fasta’ över stora delar av civilisationen. Folk tror hellre, lustigt nog,  på den materiella och ofta bedrägliga och penningspekulerande forskningen än på den visdom som finns i de mest ursprungliga av alla urkunder, dvs de som är manifesterade på skriftspråket sanskrit och i grund och botten inte kan dateras kronologiskt, i det att de alltid funnits, – oaktat inte alltid på jorden.

 

ANDLIG VETENSKA…

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 15

Enligt förra avsnittet är förloppet av födelse, liv och död ett evigt kretslopp som varken börjat eller slutar utan ständigt pågått, pågår och ska pågå. Ytterligare en aspekt av evigheten! Dock inte den eviga verkligheten utan snarare en upp och nervänd, förvrängd och dålig kopia av densamma.
Ur vår begränsade synvinkel ser det bara ut som om den så kallade evolutionen/världen är något nytt och unikt och som ‘upptäcktes’ eller ‘uppfanns’ av Darwin, – en av medskaparna till materialismen, dvs uppfattningen att medvetande kan uppstå ur materia. Sten, lera, kvicksilver och vatten osv kan levandegöras. Denna nöt kan ingen knäcka och den kallas för ‘De Vises Sten’ och har gett upphov till den sk alkemin som går ut på att rätt blandning av materiella substanser skapar liv såväl som t.ex. guld.

Den eviga kopulationen mellan ande och materia, puruṣa och prakṛti kan materialisten varken acceptera eller begripa. Detta samspel mellan medvetande och materia är en grundprincip i den andliga vetenskapen och inte något som vi mänskor kommit på av oss själva. Endast genom information kan vi ta till oss detta principiella påstående, begrunda detsamma och påbörja den lekfulla, dödliga och dramatiska kampen mellan dessa två (dvs, medvetande och materia), eller någon form av andlig utveckling.
Förra avsnittets 311 biljoner 40 miljarder jordeår för ett kosmos uppkomst, varande och upplösning låter som vild fantasi men kan förklaras t.o.m. i detalj för den som så vill. Här ska vi inte gå närmare in på dessa fantastiska tal, utan gå vidare i de ämnen som omfattas i den mest auktoritativa av de vediska urkunderna, dvs Śrīmad Bhāgavata Mahāpurāṇam eller Bhāgavatam som den allmänt kallas. Denna urkund kallas också för ‘Guds Ordgestalt’, vilket givetvis är helt obegripligt men dock..

Vi påstod också att ett av ämnena i Bhāgavatam kallas för hetu som betyder orsak och att orsaken till vårt kosmos (liksom för ett oändligt antal andra universa) är just vi, dvs alla levande varelser som vistas i, plågas, njuter av och förundras över den materiella tillvaron. För vår skull skapas kosmos gång på gång i evig tid, enligt den andliga vetenskapen. I annat fall skulle våra ‘juveler’, dvs vi själva, sova i evigheters evighet. Genom tillkomsten av våra materiella höljen, kroppen och sinnet, får vi en möjlighet att frigöra oss från det pågående förloppet av födelse, liv och död. Den andliga sk vetenskapen tillhandahåller verktyg för detta ändamål, sägs det.
.
Ett skrivfel smög sig in i förra avsnittet. Ursäkta men det ska stå: ‘Han (dvs, guden Krishna) beskriver sig själv, och sina gärningar i Bhāgavatam och i många andra urkunder, såsom varande upphov till världsalltet och samtliga urkunder via sina närmaste lärjungar, alltså Världsskaparen Brahmā, den gudomlige siaren Nārada och den mångomtalade sk ordavataran Vedavyāsa och dennes lärjungar.’ Han är som sagt Krishna!

Hela detta materiella förlopp kommer alltså och går..
Varje människa kan inse att Jordens folkmängd ökar dramatiskt. För hundra år sen var inte detta något man begrundade och förfasade sig över.
I Bhāgavatam som funnits på Jorden i ca 3500 år står detta klart och tydligt som en följd av att många människor tror på Gud i form av Paramātman. Denna tro och denna gudsaspekt finns i de stora världsreligionerna (hinduismen och de semitiska religionerna), medan t.ex. buddhismen och taoismen inte är teologiska utan enbart filosofier i sina generella former. Den som alltså tror på religionernas Gud återföds som människa, därav den ständigt växande befolkningen, medan materialisterna inte kan räkna med återfödelse som människa, enligt de vediska urkunderna, inte minst den förnämliga Bhāgavatam. Som människor har vi en fri vilja, vi kan slå på strömbrytaren till en andlig väg, bryta den eller hålla den avstängd. De otaliga mängder av olika livsformer som vistas i vårt kosmos har begränsade och ofta inga möjligheter till dylika val. Att födas som människa är en stor sak, – en nåd till andlig utveckling och frigörelse, -förutsättningar som vi på ett eller annat sätt meriterat oss för. Dessa resonemang förs kring hetu eller orsaken till vårt kosmos. Förutom den ständigt accellererande befolkningstillväxten ser vi också vissa mer eller mindre hotfulla paradigmskiften som t.ex.: krig, våld och naturkatastrofer minskar inte, ej heller mijöförstöring och utrotning av fler och fler djurarter, de stora nationerna Indien och Kina har släppt sina traditioner och satsar mer och mer på global ekonomi, politiker blir inte hederligare med tiden, präster och vises inflytande minskar till förmån för maktens män och de välbärgade.
Saker och ting blir med andra ord sämre och sämre på Jorden med smärre variationer av upp- och nedgångar.
Människan förmåga till materiella uppfinningar ökar däremot med ty åtföljande problem med återvinning och sopor. Det är liksom meningen att människan ska inse att jordelivet inte är någon dans på rosor, inte ens ett normaltillstånd,- hon ska därmed inte längta efter återfödelse, inte heller efter döden, utan till ett bättre liv, – ett bättre liv än vad t.o.m. religionerna erbjuder, ty dessa leder enbart till förnyad återfödelse som människa till ett liv på Jorden. Likväl jagar vi alla lyckan just här på jorden, som att den finns bara vi hittar den. Dessutom finns denna möjlighet men inte med hjälp av yttre åthävor, utan snarare genom att dedicera all aktvitet till gudomen.

En av ‘professorerna’ i den andliga vetenskapen, Jiva Gosvami, hävdar att insikten om likheten mellan människans medvetande och det gudomliga medvetandet (brahman) är det första steget i den andliga vetenskapens tillväxt. Andra steget innebär insikten om att människans medvetande är en mycket liten bråkdel av brahman och att människans medvetande är beroende av detta brahman. Brahman kan översättas till ‘gestaltlöst gudomligt medvetande’ och som en slags energiutstrålning från den Enastående Gudspersonligheten som är Krishna.
Att nöja sig med den gestaltlösa utstrålningen i föreställningen att man på så sätt blir identifierad med Gud, eller att i bön och meditation hänge sig åt Paramātman leder visserligen till att man återföds som människa, och intet mer. För många synes detta stort. För oss i Skandinavien kan det synas skapligt med blöjor, dagis, förskola, utbildning, giftermål, barn och familj, yrke och karriär, musik och kreativitet, utveckling, mognad och fullbordan men icke desto mindre: födelse, liv och död! För att vi inte ska förgapa oss alltför mycket i människolivet finns dessutom de fyra yugas eller de olika tidsåldrar som regelbundet avlöser varandra under en så kallad kalpa. Vi befinner oss sannolikt i kaliyuga just nu mot bakgrund av det långsamt ökande eländet på planeten. Om vi nu befinner oss i kali (grälets tidsålder som den mörka tidsåldern också kallas) så ska vi lämna tron att det blir bättre på Jorden om 50 eller 100 år.

Hetu betyder alltså orsaken till vårt kosmos och den orsaken är vi levande varelser. I stället för att sova i tid och evighet får vi en möjlighet att stiga av tåget av födelse, liv och död, – varje gång vi blir människa vill säga! Världsskaparens uppdrag är att ge oss våra höljen så att vi kan ta oss ur dem!
Siaren Śuka, Vyāsas son,uttalar sju strofer där de olika ämnena beskrivs i syfte att betona det tionde ämnet som handlar om Krishnas ‘födelse‘ på jorden, Hans lekar, följeslagare och olika gärningar. Śuka menar att dessa ämnen bör studeras, annars finns det risk för att man ska uppfatta Krishna som en vanlig person utrustad med utomordentliga egenskaper.
Krishna säger t.ex. själv i Gītā IX. 11:
avajānanti māṁ mūḍhā, manuṣīṁ tanum āśritam I
paraṁ bhāvamajānanto, mama bhūtamaheśvaram II11II

Dårar smädar mig som mänska,
förstår inte min sanna form,
som den yttersta kärleken,
och min natur som allmaktsgud

Inte bara Gud Själv smädas, utan även gudsinriktade personer av de okunniga, medan religiösa fanatiker och fundamentalister också bekämpar varandra inbördes (t.ex. kristna och muslimska fanatiker eller extremister), vilket ger hypotesen att deras tro grundar sig på självbedrägeri (kaitava).
Jesus Kristus smädades till döds som alla vet. Krishna utsattes för åtskilliga mordförsök av särskilt utsedda demoner, vars ledare, Kamsa, fick höra att han skulle dödas av ett barn som, efter att Kamsa i blindo och dödsskräck låtit döda ett tusental småbarn, – visade sig vara Krishna som också befriade folket och demonen själv genom att döda hans kroppshölje.
De nio övriga ämnena handlar också om Krishna i grund och botten, fast egentligen betydligt mer om Hans krafter.
Hela Bhāgavatam handlar om dessa tio ämnen. Vi har beskrivit nirodha och hetu, alltså upplösningen och orsaken. Vi ska i nästa avsnitt kortfattat beskriva något om sarga och visarga, dvs den primära och sekundära skapelsen, för att sedan lämna övriga ämnen åt den intresserade läsaren, – att själv ta reda på i sin ‘andliga forskning’. Tobynitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 14

Andlig vetenskap – fins det? Del 14

Upplösningen i slutet av varje manvantara (den ofattbara tiden av 311 biljoner -40 miljarder jordeår) brukar kategoriseras som naimittika, dvs tillfällig, eftersom densamma (upplösningen), återskapelsen och upprätthållandet av varje universum upprepas. Ur det perspektivet är även det materiella kosmos inklusive vårt solsystem, evigt. Det är alltså inget unikt eller första gången som jorden och alla oändligt många universa skapas eller uppstår, oaktat de flesta människor upplever det på så sätt. Detta förstår bara de som på ett eller annat sätt har tillgång till den oförgängliga, översinnliga kunskapen som också är en beteckning på den andliga vetenskapen. ‘Översinnlig kunskap’, dvs insiker om fenomen som inte känns, syns, smakar eller luktar och alltså inte kan erfaras av sinnena och inte heller räknas ut av förnuftet, utan bara fås kännedom om genom information, som i vårt fall, kallas ŝabda pramāṇa eller information som inte kommer från människan utan från gud via oförgängliga urkunder.
För oss bräckliga, jordbundna varelser behövs śraddhā eller tillit till att det finns fenomen utom räckhåll för vårt förstånd, – ungefär som Andra Steget i 12-stegsfilosofin som hjälpt miljoner människor att återvinna sin hälsa när det gäller bindningar till ting, händelser och fenomen av olika slag:
“Vi började tro att en kraft större än oss själva kunde återvinna vår hälsa”.
Här talar vi hellre om första  steget (śraddhā) i den ‘andliga vetenskapen’.

De tretton hittillsvarande avsnitten kring ‘andlig vetenskap’ må kanske hittills enbart skapat misstro och motstånd, vilket bör vara helt i sin ordning,eftersom ‘motstånd leder till bestånd’, som det heter. ‘Var och en efter sitt karma’, heter det också. Tobynitai skriver inte för att övertyga utan för att informera!
Andra steget brukar kallas niṣṭhā som betyder ‘stå fast, fast grundad’. Då har tilliten vuxit sig bergfast. Detta kan ta lång tid. Det är liksom en färdighet som långsamt utvecklas genom disciplin-koncentration och klokskap. Till skillnad från frälsning som ofta kan betecknas som känslomässig sentimentalism!
Tobynitai studerade själv vedisk-filosofiska och teologiska spörsmål under drygt tolv år och fattade helt enkelt ingenting, utom att han behövde en lärare. För att få en lärare måste man längta efter en dylik, lärde han också (i Ramakrishna Missions tradition).
Väl efterlängtad dök den första läraren så småningom upp, och de svårbegripliga texterna tycktes liksom få liv tack vare hans muntliga utläggningar. Hans förklaringar och tolkningar föreföll märkvärdigt sanna och tilltalande, ibland utmanande och dramatiska.
De tolv åren förberedande åren av förvirring var i alla fall intressanta och skrifterna syntes likväl attraktiva, i synnerhet Bhagavdgītā, Patañjalis Yogasūtras och skrifterna kring MIlarepa, Tibets störste yogi.  A propos känslomässig sentimentalism ska inte förnekas att en viss känsla är viktig även i den andliga vetenskapens mening. Andliga framsteg är goda, smakfulla upplevelser som nån slags gratifikation eller mild förstärkning på vägen, – hur ska man annars veta att man är på rätt väg? Det ska t.o.m. vara kul för att vara någorlunda sant! Annars blir det bara torr, tråkig filosofi.

Bhāgavatam var det inte alls frågan om att studera, den kom först med läraren (1972). Detta sagt enbart för att t.o.m. Tobynitai förstår att just ingen begriper särskilt mycket av hans utläggningar om den sk andliga vetenskapen, därtill behövs alltså en levande lärare och dessutom ‘en nåd att stilla bedja om’! Så låt oss fortsätta! Tobynitai tycer om att leverera även om han inte hittar på just något av sig själv, utan mest letar i urkunderna och citerar.

Bhāgavatam är som sagt den andliga vetenskapens främsta auktoritet, understödd av Mahābhāratam, Brahma- eller Vedāntasūtra. I Mahābhāratam ingår Bhagavdgītā som är en liten bok (18 kapitel om totalt ca 700 strofer) full av andlig vetenskap, vedisk filosofi, teologi och visdom. Sex kapitel handlar om karma-yoga (1-6), sex kapitel om bhakti-yoga (7-12) och 13-18 om jñāna-yoga, även om dessa ämnen också är blandade och återkommer här och var.

Bhāgavatam innehåller tio olika ämnen eller temata som inte behandllas vart och ett för sig, utan också återkommer här och var, genialiskt inbyggda i bokens tolv delar som tillsammans omfattar 18ooo strofer.

Det ämne som vi inledde detta avsnitt med, alltså upplösningen kallas på sanskrit för saṁsthā som betyder situation, tillstånd, slut, stopp, förstörelse. Förutom naimittika finner vi också prakṛtikaḥ som betyder elementär, och nitya som betyder pågående eller ständigt och jämt. Den fjärde formen av upplösning kallas ātyantika som betder slutgiltig.

Ett annat intressant ämne kallas bl.a. för hetu som betyder orsak i betydelsen världens eller skapelsens orsak. I Bhāgavatam XII. 7. 18 läser vi:

“hetur jīvo’sya sargāder avidyā-karma-kārakaḥ II 7 II

Här återger vi bara halva strofen som betyder:
“Av okunnighet (avidyā) utför (karma) den levande varelsen (jīvaḥ) handlingar (kārakaḥ) och blir på så sätt, i en mening, orsaken till kosmos skapelse (hetur asya sargāder). Den andra halvan handlar om två nästan identiska synsätt, -det ena om att varelsens personlighet ligger bakom den materiella skapelsen, – det andra om att det i grunden är det omaifetserade självet med fokus på dess filter (upādhis), alltså antahkaranam och kroppen (och alltså inte personligheten) som ligger bakom som orsak.
Att hela vårt kosmos, dess tillblivelse, upprätthållande och upplösning skapas för varelsernas skull (det lär finns ca 8.4 miljarder olika slags levande varelser i ett kosmos) är en intressant tanke eller andlig princip som tål att begrundas.
Krishna beskrivs på många ställen i urkunderna som den Enastående Gudspersonligheten, -Han be genom att vara uppskriver sig själv och allting genom att vara upphovet till samtliga urkunder via Skaparen Brahmā, den gudomlige siaren Nārada och vår omtalade ‘ordavatāra’ Vyāsa, och dennes lärjungar, bl.a. sonen Śukadeva.
Vi har tidigare påpekat att de lärde tvista om när t.ex. Mahābhāratam (jätte-eposet som beskriver det stora världskriget i Indien) blev en läsbar bok. Enligt en teori var det ca 3200 f. Kr , enligt en annan ca 1200 f. Kr. Kriget lär ha inträffat, rent historiskt, medan själva berättelsen är en oförgänglig spegling av mänskligt och gudomligt liv och leverne med huvudsyftet att attrahera människans intresse för den andliga sidan av livet, gud och sånt!
Krishna har tusen namn, 64 egenskaper, miljarders expansioner i form av t.ex. Vişṇu, Brahmā, Śiva, Agni, Indra, Varuna, Matsya, Kurma; līlā-, guṇa-, śakti-avātaras, osv. Till guds expansioner hör också våra betingade ātmas som tillsammans med sina ‘ytterhöljen’ kallas jīvas. En av Viṣṇus (som i sin tur är en expansion av Krishna) expansioner kallas paramātman, -‘den inre ledaren, det tysta vittnet, vännen’ för att nämna några namn på Krishnas gudsaspekt i allt levande, så att säga vänd mot världen..
Den som genomför skapelsen (i två steg: sarga och visarga) efter tillstånd och initiation från Viṣṇu är alltså inte Krishna (det händer att han gör det själv i frånvaro av en lämplig ‘skapare’), utan världsskaparen Brahmā.
‘Skaparen’ är ju annars ett välkänt namn för gud i religionernas värld. I vår ‘andliga vtenskap’ är Skaparen blott en expansion, tjänare och funktion för Krishna som hara alla avtaras i sig själv.
Krishna eller Gud själv har ingenting att vinna på skapelsen för egen del. Han har sitt eget övesinnliga rike, där han  engagerar sig i kärleksfulla lekar med sina kära hängivna. Resten av alla gudomliga funktioner har han delegerat till sina trogna expansioner, delaspekter och tjänare.
Men för de som motsätter sig att tjäna honom, hans kärlekskrafter och oräkneliga följeslagare, ser han till att skapa detta universum, inklusive vår värld. De jīvas som tjänar gud i form av paramātman, eller med andra ord, genom olika religioner, får så att säga chansen en gång till eller gång på gång, genom att återigen bli människor (av 8,4 miljoner olika varelser!). De som inte ens tror på denna grundläggande andliga princip, alltså gud som inbyggd monitor i allt levande, – återföds inte som människor. Bättre lycka nästa gång! Det är gott om tid! Vitsen med mänskotillståndet är att det består till ca 50% av lycka och ca 50% olycka. Ju längre kāliyuga (‘grälets tidsålder som vi förmodas befinna oss i) fortskrider desto större proportion olycka. I mänskotillståndet ingår också optionen att få höra talas om gud och därmed möjligheten att välja en andlig väg. Den sk fria viljan är också en tillgång som enbart människan har. Övriga levande varelser på jorden har inte dessa möjligheter, utan genomför tyst och stilla sitt karma.

Även om jīvas är den direkta orsaken till världen så varken designar eller producerar vi skapelsen, däremot ägnar vi mycket energi åt materiella teorier kring uppkomsten av världen. Varelserna på jorden upprätthåller sig genom att de rörliga lever på de orörliga, vilket innebär aktiviteter som överensstämmer med ens natur, dvs karma, – man odlar och skördar t.ex. Dylika aktiviteter genomförs antingen själviskt eller enligt vedisk etik. Rörliga varelser lever vanligtvis på mindre rörliga men (ordet ‘ca’ i Bhā. XII.7-13 syftar till att) när begär är drivkraften så lever rörliga varelser också på rörliga varelser. Här nämns ingenting om eventuella konsekvenser av att en rörlig varelse, t.ex. en männsika, lever på en annan rörlig varlse, -t.ex. en gris, bara att dylika aktiviteter överensstämmer med dessa båda varelsers karma. Kan man ändra sitt karma eller öde? Svar ja! Om en människa tar ett steg in på en ‘andlig väg’ så tar den andra emot detta närmande genom att ta två steg, sägs det. Det större eller mindre, andra steget från ‘andra sidan’ kallas nåd i den religiösa världen. En människa som inte tror på andliga principer kallas på sanskrit för en nāstika, na asti-ka, dvs ‘en som inte finns’ eller en som inte känns vid sin egentliga grund √as – att vara, utan enbart är identifierad med kroppen och sinnet. Hon är helt och hållet underkastad karma dvs, sina egna handlingar och dharma dvs, dess lagbundna konsekvenser.
De forntida kinesiska filosoferna lyckades dechiffrera dharma eller världsordningen och dessa systematiska lagars relation till karma i Rörelsens Bok eller I Ching. De påstår att dharma innehåller 50 lagar, varav en är omutlig eller oföränderlig, resten rör på sig! De kinesiska ledarna använder troligtvis I Ching än idag för att understödja sitt pågående övertagande av världen!

Bhāgavatams tolv böcker innehåller alltså tio ämnen, av vilka redovisas två något olika listor, den ena av Śrī Śuka och den andra av Śrī Sūta. Ämnena beskrivs som sagt inte i någon helt bestämmd ordning, även om huvudtemat āśraya till största delen beskrivs i tionde boken.
Kommande avsnitt kommer att beröra dessa ämnen.

PS. Hälsnigar från Radhakund som enligt Bhāgavatam anses vara den mest gudomliga eller heliga plats i hela vårt universum! Ty här samlade gudinnan Rādhā och guden Krishna samtliga av Indiens heliga sjöar, floder och vattendrag i form av två stora vattensamlingar. Så du behöver inte åka till Manasarovar i Tibet eller till sundet mellan Sydindien och Śrī Laṅka för att bada i eller besöka heligt vatten. Allt heligt vatten finns i Radhakund! Trot eller ej! I förrgår var det fullmåne och Radhakund besöktes av ca 12000 människor, – de flesta fråm New Delhi.Under månaderna mars och oktober besöks Radhakund av vardera ca tio miljoner människor. Här bor idag permanent bortåt 100 västerlännningar. Tobynitai har besökt Radhakund årligen några veckor sedan 1979. Omfattande yttre förändringar har skett sen dess, medan den andliga energin fortfarande tycks stiga upp ur marken.

 

 

                            ANDLIG VETENSKAP – finns det? Del  13

 

För den händelse någon har följt Tobynitais blogg om ’andlig vetenskap’, är det nu dessvärre några veckor sen förra inlägget, mest beroende på att Tobynitai också är en bräcklig människa som kämpat med avveckling av ett boende och utveckling av ett nytt. Från Vaxholm till Gröndal. Så ursäkta, men här kommer nu ett nytt avsnitt.

Nu kommer utläggningen att ännu mer än tidigare följa professorn eller profeten (samma språkstam!) Jiva Gosvamis sammanställning av den andliga vetenskapen. Han levde så sent som på 1500-talet i indiska West Bengal som på den tiden var en högkultur i många avseenden. Han levde också tillsammans med två av sina farbröder Sanatana och Rupa och ytterligare tre gudsinvigda asketer och profeter (Gopala Bhatta, Raghunatha Bhatta och Raghunatha Dasa). Alla dessa sex hade i olika grad och utsträckning träffat en avatara eller gudsinkarnation som bara försvann inför några av sina lärjungar vid 49 års ålder. Denne kallades Krishna Chaitanya Mahaprabhu och anses ha återskapat den Guds Lek som inträffade på Jorden ca 4000 år tidigare. Så den första ’gudsleken’ i någorlunda historisk tid anses ha inträffa ca 3200 år f.Kr. och beskriver ett ’Gammalt Testamente’ (metaforiskt), medan Chaitanya reformerade det ’Nya Testamentet’ från 1486 – 1533, – likaså metaforiskt. Den som vill studera Krishnas kathas eller aktiviteter, leverne och berättelser på Jorden för ca 5300 år har material som räcker livet ut. Bara Indiens nationalepos Mahabharatam som omfattar ca 100000 strofer och är ca sju gånger större än Illiaden och Odyséen tillsammans, centreras huvudsakligen runt Krishna och ett flertal av hans sk eviga följeslagare.  Dessa eviga gestalter stiger in i världen från tid till tid bl. a för att ‘lägga säker grund för rätten’ som Krishna skaldar i sin egen sång Bhagavad Gita, ett ‘MP 3-verk’ som omfattar 18 kapitel i det stora eposet. De vediska urkunderna är inte skrifter som skrivs om och om igen.  De till hör de andligt vetenskapliga utläggningarna från evighet till evighet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är bara inför våra begränsade sinnen som dessa skrifter verkar vara nedtecknade för 5300 år sedan. Den pådrivande Kali – tiden – får oss att uppleva då, nu och framåt. I den eviga verkligheten finns inga sådana begränsningar.  Ett av de många genialiska dragen i urkunderna är att jätteeposet Mahabharatam inte innehåller någon information om Krishnas ‘födelse’ på Jorden och hans innersta lekar i Gokula, ingenting om Raadhaa (Krishnas absoluta kärlekskraft) och ingenting om herdarna (gopas) och herdinnorna (gopis)msom han lekte med under dagar och nätter under tiden i herdelandet (Vrindavan eller Gokula, – ett område i norra Indien ungefär stort som Värmland. Meningen med Mahabharatam är att locka till sig läsare utan mer än antydningar om Krishnas helt enastående och suveräna gudomlighet, vilket kommer fram i den betydligt djupare sk kommentaren till ‘Mabbe’, dvs Bhagavatam som vi kommenterat många gånger redan

Ur de första andligt vetenskapliga berättelserna (det vediska ’gamla testamentet) kan man anse att de stora världsreligionerna har uppstått och utvecklats. Bl.a. hinduism, buddhism, judendom, kristendom och islam som alla bär tydliga spår av varandra, och som på olika sätt, om än ofullständigt, vittnar om den andliga vetenskapen från de vediska urkunderna. Detta är dock enbart Tobynitais grumliga reflexioner.

Ungefär enligt följande resonerar Jiva Gosvami med fullt stöd av Bhagavatam, den i särklass mest auktoritativa av samtliga vediska urkunder, enligt dessas egna utsagor i olika sammanhang: Jiva ägnar en hel bok  (Tattva Sandarbha)åt att påvisa Bhagavatams suveränitet när det gäller insikter om den eviga verkligheten eller den andliga vetenskapen (sanatana dharma).

När det gäller att skilja mellan det andliga och det fysiska, kroppen eller det materiella kan man referera till fyra olika argument, säger Jiva. Det första argumentet baseras på gradvisa och upplevda förändringar i kroppen samtidigt med erfarenheten och känslan av att man innerst inne ständigt är en och samma person. Medvetandet om en själv är mer eller mindre oföränderligt, bortsett från rädsla, förvirring och andra inre tillstånd som är sammankopplade med fysiska till stånd och irrelevanta övertygelser om t.ex. livet och döden.

Det andra argumentet gällande skillnaden mellan ande, individen, en själv (atma) och den fysiska, materiella kroppen, inklusive psyket (antahkaranam) eller mentala funktioner, handlar om den som ’ser’ eller subjektet och det som syns eller objektet. Kroppen och psyket kan inte vara subjektet, ty de är i sig själva skönjbara strukturer eller objekt. Den innersta spegeln (atma) bör således vara skild från sina objektifikationer som också kan beskrivas som vakenheten, drömmen och den drömlösa sömnen och/eller kroppen och psyket.

 Med en smula ansträngning kan vi sluta oss till att vår andliga energiform eller den så kallade aatman (gramm.: oböjlig så kallad stamform) är ren medvetenhet, ett medvetande som också äger förmågan att vara medveten om sig självt, ungefär som solen som är rent ljus och som också synliggör sig själv genom sitt ljus.

Brihad Aranyaka Upanishaden 4. 3. 23 säger:  – ’Det är sant att anden (aatman) inte ser, eller hellre, fastän seende, ser den inte yttre synliga objekt. Det är inte heller möjligt att helt och hållet avlägsna skådarens syn.’

Att aatman är medveten även under djup sömn kan ses som ett tredje argument för skillnaden mellan ande (medvetande) och materia eller den alltjämt döda och omedvetna kroppen som under livsloppet förlänas liv av anden. Så länge någon är identifierad med kroppen och/eller psyket finns emellertid ingen möjlighet att erfara detta självmedvetande under djupsömnen. Först måste man tro att detta är möjligt och sedan träna i åratal…

Den olyckliga människan som lider och: uppmärksamheten riktad mot extatisk glädje, kan bilda ett fjärde argument gällande skillnaden…

Fokusering på avnjutning av eller avsky gentemot sinnesobjekten, även kroppen, – leder så småningom till olycka i och med att sinnesorganen och kroppen avtrubbas, medan fokusering på det andliga långsamt leder till lycka, även om sinnet fortsätter att locka med objekten därute så länge vi är i kroppen.

Sammanfattningsvis har vi beskrivit fyra olika argument gällande skillnader mellan ande eller medvetande och kroppen eller materia.

1. En själv (medvet-ande) förändras inte medan kropp och psyke genomgår förändringar.
2. Skillnaden mellan skådaren (ande, medvetande, subjekt) och det skådade (kroppen, psyket, ting).
3. Medvet-ande kan bevittna tillståndet av djup sömn, vilket inte är möjligt för varken sinnet eller sinnena (Brihad Aranyaka Upanishaden ägnar stor uppmärksamhet åt detta bevis)
4.  Fortsatt fokusering på sinnesobjekten i syfte att avnjuta dem leder till smärta, ve och kval i och med kroppens, sinnets och sinnenas förfall, medan fokusering på ande leder gradvis till större och större lycka och förnöjsamhet.

Den innersta rena anden (rent medvetande) är en gnista evighet som har förlorat sig och besegrats av den av tid och rum begränsade och förgängliga materien. Dessa miljarders miljarders ’gnistor’, såsom solens strålar i förhållande till solen är i grund och botten individuella delaspekter av det gudomliga medvetandet som pga sin storlek inte kan besegras av det materiella. På liknande sätt besegras inte heller solen av molnen eller annan materia som den upplyser, värmer och förbränner. Däremot kan solstrålarna förlora sig i de skuggor och dagrar som bildas i sammanhanget.

Individerna som också är namn för de individuella delaspekterna har liksom glömt bort sin innersta natur och funktion, förblindade som de är av sina ’ytterhöljen’, – kroppen och sinnet. Kroppen, sinnet och anden kallas gemensamt (som tidigare nämnts) för jiiva som betyder ung. varelse.

Kroppen lever i 100 år, bortsett från karma som förändrar livslängden.  Sinnet (antahkaranam) lever i 4,32 miljarder år medan andegnistan har evigt liv.

Dylika andligt vetenskapliga principer kan inte förstås i vår mörka tidsålder (kaliyuga), då människan i gemen enbart förstår sig på materiell energi.  Till och med den terabytesprängda datorn, alltså sinnet eller psyket (av många missuppfattat som ’själen’, – ett missbrukat och förvirrande begrepp), dvs antahkaranam,  reduceras ner till synapser, axoner och dendriter eller neurologi. Nervsystem och andra vävnader i kroppen ’översätter’ i mycket begränsad utsträckning, impulser och intryck från ’hjärtat’ (ett annat namn för sinnet, psyket) till sinnesorganen och kroppen i övrigt. I vår tid förlorar sig även psykologin i hjärnvindlingar eller nervbanor, spegelneuroner, förändringar i hippocampus och andra symptom eller effekter av hur du hanterar ditt liv. Kroppen har inget eget liv utan dig. När du lämnar den återgår den till materia. Kroppen har inget eget språk, det är sinnet eller psyket (antahkaranam) som talar genom och präglar kroppen som är i varje atom producerat av av gunas. Icke desto mindre avspeglar kroppen ditt sinne och din personlighet, din karkatär, dina brister och defekter samt tillgångar och förtjänster, (däremot är inte atman berörd av dessa ting). God Jul i Krishta (jfr Kristus) som Krishna  kallas på många håll i Sydindien!

Tobynitai

Andlig vetenskap – finns det? Del 12

När det gäller vad man ska tro på går det inte att nog poängtera skrifternas eller urkundernas betydelse och hurusom dessa är utformade av människor eller gudomligt inspirerade. Inför Tobynitais ögon radar hela den vediska urkundsmassan upp sig med sina drygt sexhundratusen strofer som de mest renodlade eller sanningsmättade skrifter som finns på vår planet och som funnits på jorden ca 5000 år, uttryckta på sanskrit och invävda i strikt metriska versmått av olika slag. Men även dessa skrifter rangordnas inbördes för att tillfredsställa så många läsare och uttolkare som möjligt, ty ‘alla vägar leder till Rom’, heter det även om andlig inriktning. Dvs, vilken väg eller religion du än väljer så leder den till slut till den personliga gudspersonligheten, eller den tredje aspekten av den gudomliga trefalden (Brahman, Paramaatman och Bhagavaan).

Förutom Bhagavatam som beskrivs som den högsta av alla (18) puraanas och som innehåller tio olika ämnen som alla syftar till Gudspersonligheten eller Bhagavaan, så har vi den sk Brahma Samhitaa. Denna urkund uttrycktes någon gång i den eviga verkligheten av den fyrhövdade världsskaparen Brahmaa och i icke mindre än 100  kapitel. Han kallas ofta för Skaparen och betraktas i många sammanhang som den enastående Gudsgestalten, alltmedan Han i Bhagavatam och enligt egen utsaga är blott en tjänare till Bhagavaan Svayam, alltså Gudspersonen Själv. Han, dvs Brahmaa står för den sk sekundära skapelsen av ‘höljen’ till alla jiivas eller levande varelser som vaknar upp till ett nytt liv efter en ‘brahmanatt’ som varat i 4,32 miljarder jordeår. Denna natt är alltså en enda natt för Världsskaparen som i begynnelsen av en ny tidsålder eller en ny Brahmadag om 4,32 miljarder år, förser alla jiivas med nya höljen utifrån vars och ens karma.

Denna Brahmaa säger själv i sin egen urkund (Brahma samhitaa) i femte kapitlets första strof (femte kapitlet är det enda som återfunnits på vår planet!):

iis’varah paramah Krishnah saccidaananda vigrahah /
anaadir aadir Govindah sarvakaaranaakaaranam //1//

Begreppet Ishvara betyder allt som oftast ‘Gudspersonen i sin allmakts- och majestätsaspekt’, medan Krishna är ett av huvudnamnen på gudsgestalten (vigrahah) som enbart består av sat eller ‘sant varande’ obefläckat av materiell energi chit eller ren insikt och aananda eller ren gudomlig lycka. Utan början,anaadir, alltså evig, aadir, dvs början, – alltså själv begynnelse på allt och alla, Govinda (benämnd med ytterligare ett huvudnamn av tusen), – alltings orsak utan orsak eller sarvakaaranam-akaaranam). Sedan fortsätter Brahmaa med ytterligare en mängd strofer av lovprisning och beskrivning av Gudspersonligheten eller Krishna. Han fanns också på Jorden för drygt 5000 år sedan tillsammans med sina eviga följeslagare i syfte att utbreda den gudomliga leken, ge insikter till sina närmaste om sig själv och lära ut den andliga vetenskapens principer. Berättelserna om Krishnas äventyr, liv och leverne (kathaas) anses vara den förnämligaste och ljuvligaste av alla smaker en människa kan uppleva, betydligt häftigare än känslan av befrielse från alla bindningar och känslan av identitet med brahman, dvs den gudomliga utstrålningen från Gudsgestaltens kropp som genomstyrömma alla (otaliga) universa och som lika otaligt många mämnniskor tror är slutmålet på den andliga resan. Båda dessa ambrosias, ‘befrielsen’ och ‘identiteten’ eller opersonlighetsdyrkan, eller, med andra ord, – dyrkan av sig själv, anses i stället vara slut och stopp för andlig utveckling och därmed ohälsosam och farlig, – ungefär som aktiv utlevelse av en drog. I stället för att läsa och lyssna till dessa berättelser betraktas de som myter i strikt motsättning till sanningar om och ur den eviga verkligheten. Den ursprungliga andliga vetenskapen har knoppat av sig i olika världsreligioner som i sin tur har kommit att betecknas som olika mytologier eller ‘läror om lögnen’, också i syfte att på så sätt dölja den enastående. Nästa avataara eller inkarnation av Gudspersonligheten eller Krishnaomnämns redan i t.ex Bhaagavatam, vår förnäömsta urkund och puraana. Han kallas för Kalki och betecknande nog finns det redan ett antal personer som gör anspråk på att vara denne Kalki, representerade av  sina hemsidor och hängivna lärjungar.

‘Om Gud finns så vandrar Han förklädd’, säger t.ex. Hjalmar Gullberg i Lars-Erik Larssons fina musikstycke ‘Förklädd Gud’.

Om du, kära läsare, träffar på en person som gör anspråk på att vara Kalki eller Messias eller ngn annan gudsperson, – be vederbörande uppenbara sin fyrarmade gestalt eller någon annan av sina många uppenbarleseformer. Den gud som vi inom 12-stegsrörelsen kallar för ‘Guddiffe’ är mer som ett grandiost megaprogram, skapat av det förgängliga sinnet för individens tillfälliga överlevnad. ‘Individen’ är f.ö. det enda helt odelbara (individus – odelbar) hos människan, vars två ‘ytterhöljen’ är mycket delbara eller enkjla att sönderdela. Kroppen faller samman av sig självt efter x antal tidsenheter, medan sinnet, psyket (antahkaranam) vandrar vidare tillsammans med ‘individen’ eller den odelbara, oförgängliga och eviga gnistan av urvara som kallas atman som sover sin törnrosasömn betingad av och identifierad med sina ‘ytterhöljen’, dvs kroppen och psyket. I dagens psykologi talar man inte ens längre om psyket, utan läran om psyket har reducerats till kemi och fysik eller ‘hjärnan’ och ‘huvudet’. Lika lite som det finns någon gnista urvara (atman), lika lite tror man på ‘sinnet’, ‘hjärtat’, ‘psyket’ eller rent mentala funktioner. I den andliga vetenskapens urkunder är man noga med att beskriva ‘antahkaranam’ eller det finfysiska, ytterst subtila hölje som omsluter den sovande atman. Detta inre redskap som står för egomekanismer, intellektuella, samordningsfunktioner mellan yttre och inre impulser och intryck, karaktärs- och personlighetsdrag samt dolda ockulta egenskaper (telepati, klärvoajans etc), – detta redskap blir sedan ‘översatt’ av hjärnan, nervsystemet och andra fysiska funktioner som också liknar och avspeglar ‘hjärtat’. Det är vidare viktigt att förstå att antahkaranam eller psyket inte i grund och botten står för andliga egenskaper och funktioner, därtill krävs ett uppvaknande av atman. Fram till dess är sinnet självets ovän, som det står i Bhagavad Gita, en i sin renodlade sanskritform är en lysande avhandling i andlig vetenskap. För att sinnet ska bli självets vän behöver dess naturligen utåtriktade benägenhet, dvs tendensen att via sinnesorganen gå ut och omfatta sinnesföremålen och avnjuta desamma, disciplineras och riktas inåt. På så sätt kan en korrekt process av yoga och/eller andlig vetenskap påbörjas.

Huruvida det finns en personlig gudsgestalt, (varav vi mänskor är upp- och nervända vrångbilder av), är inte en fråga för ‘di lärde’, teologerna, teosoferna eller de skriftlärde, utan en fråga för den lilla enskilda människan att själv utforska. Processen kan börja som i 12-stegprogrammets andra steg, dvs ‘vi började tro att en kraft större än oss själva kunde återställa vår hälsa’. Det viktigaste ordet i meningen är kanske ‘började’!

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 11

 

Det är givetvis inte många läsare som orkat hänga med i den här serien om ’andlig vetenskap’ som Tobynitai tror på lika starkt som på andra vetenskaper, – t.o.m. som den mest ursprungliga av alla vetenskaper, vill han mena.

 

Tyvärr förefaller det som om människan helt och hållet på egen hand eller på sina villkor, gjort om den andliga vetenskapen och dess energier till mer eller mindre känslomässigt färgade religioner som missioneras världen runt och rättfärdigas av sina företrädare på bekostnad av miljoner och miljoner människoliv. På grund av alla dessa religiösa konflikter, övergrepp och etniska rensningar har färre och färre människor släppt sin tilltro till religionen och dess företrädare och famlar mer och mer i blindo kring sin privata andlighet.

 

I den världsomfattande rörelse som kallas för ’New Age’, har det gudomliga inslaget i tillvaron kommit att begränsas till den andliga energiform som i urkunderna betecknas som ’brahman’ och som vi beskrivit i den här artikelserien åtskilliga gånger. Begreppet betyder bl.a. ’det som är stort och gör stort’ och skulle kunna översättas till ’gud’, men betyder egentligen ’guds utstrålning’ eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som månskenet kommer från månen utan att vara månen. Den andliga vetenskapens främsta uttolkare, – t.ex. Sanatana, Rupa och Jiva Gosvami (’gosvami’ betyder ’självbärande’), menar att brahma-förståelsen av gudomen kan vara en god början men inte målet.

 

Vi har också beskrivit ’antaryamin’ – den inre ledaren eller parama–aatman som är en slags inbyggd monitor i allt levande, och som tillsammans med ’fångvaktaren’ i kroppsfängelset (hon Maayaa) ser till att den individuella aatman, jivan eller varelsen i fråga får det han eller hon förtjänar i fråga om ont och gott, – utifrån vederbörandes karma.

Parama-aatman (PA) beskrivs som den ’mänskliga’ aspekten av gudomen, kan uppnås genom bön och meditation och är en delaspekt av den ’himmelska’ gudsaspekten. Gudomen finns på detta sätt i alla levande organismer, upprätthåller och kontrollerar egentligen allt liv i vårt kosmos, enligt urkunderna. PA avgör när livet är slut, hur länge det pågår och när det är slut, och hur det sedan fortsätter på nytt igen, – allt utifrån vederbörandes handlingar i tidigare liv och i detta livet. På så sätt har individen inflytande, – inte som djur vilka lever ut sitt karma så att säga utan vidare, medan det unika med människotillståndet, förutom att det är ungefär 50/50 lycka och lidande, är att människan kan, tack vare sitt självmedvetande, välja att slå på eller slå av ’strömbrytaren’ till ett andligt liv och sålunda i förstnämnda fall samarbeta med det gudomliga, – framför allt med Maayaa och PA.

’Ett andligt liv’ innebär bl.a. en önskan och en strävan att bli en bättre människa. ’Dåliga handlingar’ (vikarma) ger dåliga konsekvenser (förr eller senare), – ju sämre handlingar desto längre tid tar det innan konsekvenserna blir märkbara, heter det i urkunderna om karma (t.ex. Bhagavad Gita, kap 1 – 6).

 

När någon uppnår karmayogas högsta mål innebär det att han eller hon inte sneglar efter handlingens frukt, lön eller resultat, utan agerar enbart ’för guds skull’, vilket givetvis kan bli farligt i det att alla handlingar kan rättfärdigas som ’gudomliga’.

Karmayoga kan kallas den ’jordiska’ formen av yoga i det att det är enkelt att förstå principen i uttryck som ’såsom du sår skall du ock skörda’.

 

Den ’mänskliga’ yogaformen, jnanayoga eller insiktens och kunskapens yoga, anses uppnådd när en människa till fullo inser att hon inte är kroppen och inte heller psyket (antahkaranam eller det inre redskapet), och förstår att hon innerst inne är en oförgänglig andlig varelse (instängd i Maayaas fängelse, dvs kroppen och psyket, som också kallas gudomens yttre eller materiella energi).

Frigång ur fängelset innebär ett steg mot den ’himmelska’ yogaformen, bhaktiyogan,  som handlar om igenkännande, tjänande gudskärlek och därmed är vi framme vid den andliga vetenskapens kanske svåraste påstående, nämligen den om en översinnlig, överordnad och Enastående , ren, perfekt och fläckfri gudsgestalt som kallas Bhagavaan (i Nom. Singularis, – stamformen heter Bhagavat, medan t.ex Bhaagavatam associerar till något som kommer från bhagavat eller ’gud’,- Bhaagavatam är ju ’guds ordgestalt’ enligt egen och andra urkunders utsago).

’Bhagavaan’ betyder ’den som äger eller innehar ’bhaga’. Vishupuraanam 5. 6. 74 säger t.ex.:

 

                aishvaryasya samagrasya

             viiryasya yashasah shriyah

             jnaana-vairaagyayosh chaiva

             shannam bhaga itiinganaa

 

Denna strof betyder på svenska ungefär:

 

’Bhaga’ innebär sex krafter eller egenskaper, som karakteriserar bhagavaan (den Enastående Gudspersonen):

1) ’allmakt och majestät’ eller aishvarya

2) ’allkraft och styrka’ eller viirya,

3)’ära och berömmelse’ eller yasha,

4) ’skönhet och behag’ eller shri,

5)’sann insikt och kunskap’ eller jnaana samt

6) renhet och frigjordhet eller vairaagya.

 

De två tidigare nämnda aspekterna av gudomen, brahman och parama–aatman är som nämnts utstrålningen respektive en delaspekt av själva gudspersonen som har sitt eget rike, sitt eget liv helt oberoende av om det finns något materiellt universum eller ej.

Om man reflekterar över de sex bhagas och relaterar dem till den atomiska gnista urvara, dvs aatman som finns i allt levande, så kan man förstå att denna lilla gudomliga gnista också vill äga alla dessa kvaliteter, omge sig med egna egendomar, tjänare, vänner, följeslagare osv, dvs ’vara som gud’ eller ’såsom i himmelen så ock på jorden’. Hur kan man förstå detta? Jo, aatman eller ungefär den individuella själen är av samma kvalitet som bhagavaan, men oändligt mycket mindre och på så sätt helt annorlunda än gudomen. Den djupare reflektionen ger sålunda vid handen att denna strävan kring sig själv inte fungerar, eftersom vi lever i en materiell tillvaro som till största delen präglas av förgänglighet och upplösning.

Vidare kan man lätt förstå att dessa ’andliga sanningar’ omedelbart ger upphov till avståndstagande från alla andliga resonemang eller också till religiösa föreställningar, sentimentalitet och fundamentalism, magi och mysticism eller allt annat än andligt vetenskapliga studier och hängivenhet i bhaktiyoga till Bhagavaan.

 

Att bhaktiyogans andliga vetenskap dessutom kallas för ’achintya-bheda-abheda’, dvs ’otänkbar (samtidig) separation och icke separation (från gudomen och dess tre aspekter), – gör ju inte saken bättre. Vi lever dessutom i en tidsålder, den sk kali-yuga eller den mörka eller grälets tidsålder, då människan inte förstår varken psykisk eller andlig energi, utan enbart  fysisk, kroppslig eller materiell energi eller den förgängliga gardinen av sinnesobjekt och impulser och intryck av neurologisk eller materiell karaktär.

 

Det fina (nåden) i denna kruxiga kråksång är att vägledning och styrka kan fås enbart genom att hängivet upprepa något eller några av den andliga vetenskapens  accepterade gudsnamn. Det påstås ju i urkunderna att gudomen är detsamma som dess namn, tvärt emot förhållandet för oss eländiga stackare till människor. Till och med uttryck såsom ’Jesus Christ’ sagt i förvåning eller vredesmod (som svordom) hjälper för att inte tala om vad som händer när namnet uttalas med kärlek, – sägs det. Hjälper mot vadå?

Mvh tobynitai

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 10

 Som sagt, enligt den mest auktoritativa källan till vårt ämne (andlig veenskap)  Shrimad Bhagavata Purana Bok I, Kap 2, Strof 11:

’vadanti tat-tattva-vidas-tattvam yaj-jnanam brahmeti paramatmeti bhagavan iti shabdyate’

(en något korrektare ’roman transliteration’ skulle bli:

’vadanti tat-tattva-vidas tattvam yaj-jnaanam brahma iti parama-aatmaa iti bhagavaan iti shabdyate’.

Denna strof beskriver gudomens eller den eviga verklighetens gudomliga trefald och lyder i svensk översättning ungefär:

’Lärda transcendentalister (dvs människor som anses vara initierade i detta ämne, alltså den andliga vetenskapens esoteriska eller innersta principer), beskriver (uttrycker, omtalar eller säger – ’vadanti’) den gudomliga sanningen (tattattvavidastattvam) såsom varande (shabdyate) Brahman, Parama-aatman, Bhagavaan’.

 Bhaagavatam och andra vediska urkunder indikerar  den eviga verklighetens gudomliga innebörd genom dessa tre begrepp. På en del ställen kallas den brahman, på andra ställen parama-aatman (eller uttalsmässigt ’paramatman’). Och på ytterligare andra ställen Bhagavaan.

Tidigare omnämnda jiivas eller levande varelser beskrivs som åtskilda och annorlunda än innebörden i dessa tre gudomliga begrepp, samtidigt som jivans innersta natur har samma kvalitet av ’nirguna’ (dvs, icke-skapat och oförgängligt) som gudomen, fast kvantitativt sett oerhört mycket mindre och därmed svagare och underlägsen (jämför metaforen om solen och dess relation till solstrålen).

Jiva Gosvami som är Tobynitais  ’professor i andlig vetenskap i någorlunda modern tid, dvs 1500-talet’, skriver i sin Bhagavat Sandarbha II bl.a. följande:

’De transcendentalister som förverkligar ”brahmadraget” hos gudomen, upplever så stark andlig lycka att de spottar i avsky på den lycka som uppnås av (exempelvis) ’halvguden’ Brahmaa (dvs, den fyrhövdade Världsskaparen, – i den kristna läran ’Skaparen’), – för att inte tala om den lilla lycka som upplevs av övriga varelser i den materiella världen. Genom att stelbent följa sin andliga disciplin (sadhana), lyckas dessa transcendentalister förstå att den individuella, levande varelsen är andlig och till sin inre natur identisk med Den Enastående. De är dock inte i stånd att förstå dynamiken i den andliga världen och dess olika krafter. Denna begränsade, andliga kunskap kallas ’brahmaförståelsen’ av Gud.’

’Brahmaförståelsen’ innebär med andra ord den lägsta, ’jordiska’ eller likberoende nivån av andlighet och beskrivs på många andra ställen som ’tvärstopp för all vidare andlig utveckling’ och därmed som farlig eller jämförbar med självmord i ordets bokstavliga mening.

Gudomen har verkligen denna aspekt men enbart som gestaltlös, neutral utstrålning eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som soldyrkaren enbart bryr sig om solskenet och solbrännan, och inte de bakomliggande krafterna.

’Brahmaförståelsen’ är givetvis mumma för Guddiffe som gör att personen ifråga bara behöver orientera sig kring sig själv, tjäna sig själv, njuta för sig själv, vara sitt eget andliga centrum osv.

Nästa aspekt av gudomen, som, liksom den första aspekten, är en expansion av den tredje (’himmelska’) formen, kallas parama-aatman (vi använder den grammatiska stamformen i stället för Nominativ Singularis som blir parama-aatmaa för att undvika missförstånd när det t.ex. gäller skillnaden mellan brahman, brahma och/eller Brahmaa). Denna parama-aatman beskrivs som en ständig följeslagare i allt levande, ofta översatt till ’Översjälen’, – ej att förväxla med Freuds Überego som är en (samvetsmässig) del av medvetandet. Freud var naturvetare eller materialist.

Parama betyder enastående, ytterlig, extrem, över, bortom mm. Parama-aatman (i forts PA) kan ses som en ’monitor’ i allt levande och som kontrollerar alla varelser. PA beskrivs också som ’antaryaamin’ – den inre ledaren, det tysta vittnet, den inre vännen, Gud vänd mot världen, Gud som dynamisk kraft mm. PA kontrollerar som sagt den materiella energin (maayaashakti), utan att själv bli berörd eller beroende av den materiella energin. Denna aspekt av gudomen kan uppnås genom bl.a. bön och meditation och kan även ses som rotorsaken till alla religioner och personliga uppfattningar och föreställningar om Gud.

I vår analogi till gunaläran är ju brahman den ’jordiska’ aspekten, medan PA associerar till den ’mänskliga’ aspekten eller kraften/principen eller nivån av gudomen.

Den kristna läran t.ex., omtalar den sk treenigheten som ’den Helige Ande’ (J), ’Jesus Människosonen’ (M) och ’Fadern i Himlen’ (H) som den ’himmelska’ aspekten av guds gudomliga trefaldighet. Vi kan se ett visst släktskap till vår vediska (och även kinesiska) trekraftslära, men helt utan andligt vetenskaplig stringens och systematik. Även den vediska, andliga vetenskapen har starka inslag av ’achintya’, dvs otänkbar eller obegriplig men inga inslag av mänsklig förvirring som präglar  religionen och samtidigt gör den fundamentalistisk eller självbesatt självrättfärdig.

Den vediska, andliga vetenskapen har karaktären av att vara hållbar och ursprunglig bl.a. tack vare det 1) överlägsna skriftspråket sanskrit, samtliga strofers (ca 600000) 2) strängt metriskt-poetiska konstruktion och 3) traditionen  av att härstamma från en och samma källa, dvs Bhagavan Dvaipayana Vyasas hjärta.

De mer mänskligt influerade religionernas skrifter  och deras inbördes stridigheter måste vi däremot ta ’cum grano salis’ (med en nypa salt), utan att fördenskull förkasta den etiska livssyn som präglar de flesta religioner och deras utövare.

I nästa del ska vi avhandla den mest levande aspekten av gudomen: dvs som gestalt och egen person med eget liv, rike, eviga följeslagare och därmed som upphov till den sägenomspunna och legendariska mytologin, som, till följd av alla ’blåkopior’ planeten runt kommit att betraktas som enbart mytologi, dvs läran om lögnen.

Mvh Tobynitai