ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 10

 Som sagt, enligt den mest auktoritativa källan till vårt ämne (andlig veenskap)  Shrimad Bhagavata Purana Bok I, Kap 2, Strof 11:

’vadanti tat-tattva-vidas-tattvam yaj-jnanam brahmeti paramatmeti bhagavan iti shabdyate’

(en något korrektare ’roman transliteration’ skulle bli:

’vadanti tat-tattva-vidas tattvam yaj-jnaanam brahma iti parama-aatmaa iti bhagavaan iti shabdyate’.

Denna strof beskriver gudomens eller den eviga verklighetens gudomliga trefald och lyder i svensk översättning ungefär:

’Lärda transcendentalister (dvs människor som anses vara initierade i detta ämne, alltså den andliga vetenskapens esoteriska eller innersta principer), beskriver (uttrycker, omtalar eller säger – ’vadanti’) den gudomliga sanningen (tattattvavidastattvam) såsom varande (shabdyate) Brahman, Parama-aatman, Bhagavaan’.

 Bhaagavatam och andra vediska urkunder indikerar  den eviga verklighetens gudomliga innebörd genom dessa tre begrepp. På en del ställen kallas den brahman, på andra ställen parama-aatman (eller uttalsmässigt ’paramatman’). Och på ytterligare andra ställen Bhagavaan.

Tidigare omnämnda jiivas eller levande varelser beskrivs som åtskilda och annorlunda än innebörden i dessa tre gudomliga begrepp, samtidigt som jivans innersta natur har samma kvalitet av ’nirguna’ (dvs, icke-skapat och oförgängligt) som gudomen, fast kvantitativt sett oerhört mycket mindre och därmed svagare och underlägsen (jämför metaforen om solen och dess relation till solstrålen).

Jiva Gosvami som är Tobynitais  ’professor i andlig vetenskap i någorlunda modern tid, dvs 1500-talet’, skriver i sin Bhagavat Sandarbha II bl.a. följande:

’De transcendentalister som förverkligar ”brahmadraget” hos gudomen, upplever så stark andlig lycka att de spottar i avsky på den lycka som uppnås av (exempelvis) ’halvguden’ Brahmaa (dvs, den fyrhövdade Världsskaparen, – i den kristna läran ’Skaparen’), – för att inte tala om den lilla lycka som upplevs av övriga varelser i den materiella världen. Genom att stelbent följa sin andliga disciplin (sadhana), lyckas dessa transcendentalister förstå att den individuella, levande varelsen är andlig och till sin inre natur identisk med Den Enastående. De är dock inte i stånd att förstå dynamiken i den andliga världen och dess olika krafter. Denna begränsade, andliga kunskap kallas ’brahmaförståelsen’ av Gud.’

’Brahmaförståelsen’ innebär med andra ord den lägsta, ’jordiska’ eller likberoende nivån av andlighet och beskrivs på många andra ställen som ’tvärstopp för all vidare andlig utveckling’ och därmed som farlig eller jämförbar med självmord i ordets bokstavliga mening.

Gudomen har verkligen denna aspekt men enbart som gestaltlös, neutral utstrålning eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som soldyrkaren enbart bryr sig om solskenet och solbrännan, och inte de bakomliggande krafterna.

’Brahmaförståelsen’ är givetvis mumma för Guddiffe som gör att personen ifråga bara behöver orientera sig kring sig själv, tjäna sig själv, njuta för sig själv, vara sitt eget andliga centrum osv.

Nästa aspekt av gudomen, som, liksom den första aspekten, är en expansion av den tredje (’himmelska’) formen, kallas parama-aatman (vi använder den grammatiska stamformen i stället för Nominativ Singularis som blir parama-aatmaa för att undvika missförstånd när det t.ex. gäller skillnaden mellan brahman, brahma och/eller Brahmaa). Denna parama-aatman beskrivs som en ständig följeslagare i allt levande, ofta översatt till ’Översjälen’, – ej att förväxla med Freuds Überego som är en (samvetsmässig) del av medvetandet. Freud var naturvetare eller materialist.

Parama betyder enastående, ytterlig, extrem, över, bortom mm. Parama-aatman (i forts PA) kan ses som en ’monitor’ i allt levande och som kontrollerar alla varelser. PA beskrivs också som ’antaryaamin’ – den inre ledaren, det tysta vittnet, den inre vännen, Gud vänd mot världen, Gud som dynamisk kraft mm. PA kontrollerar som sagt den materiella energin (maayaashakti), utan att själv bli berörd eller beroende av den materiella energin. Denna aspekt av gudomen kan uppnås genom bl.a. bön och meditation och kan även ses som rotorsaken till alla religioner och personliga uppfattningar och föreställningar om Gud.

I vår analogi till gunaläran är ju brahman den ’jordiska’ aspekten, medan PA associerar till den ’mänskliga’ aspekten eller kraften/principen eller nivån av gudomen.

Den kristna läran t.ex., omtalar den sk treenigheten som ’den Helige Ande’ (J), ’Jesus Människosonen’ (M) och ’Fadern i Himlen’ (H) som den ’himmelska’ aspekten av guds gudomliga trefaldighet. Vi kan se ett visst släktskap till vår vediska (och även kinesiska) trekraftslära, men helt utan andligt vetenskaplig stringens och systematik. Även den vediska, andliga vetenskapen har starka inslag av ’achintya’, dvs otänkbar eller obegriplig men inga inslag av mänsklig förvirring som präglar  religionen och samtidigt gör den fundamentalistisk eller självbesatt självrättfärdig.

Den vediska, andliga vetenskapen har karaktären av att vara hållbar och ursprunglig bl.a. tack vare det 1) överlägsna skriftspråket sanskrit, samtliga strofers (ca 600000) 2) strängt metriskt-poetiska konstruktion och 3) traditionen  av att härstamma från en och samma källa, dvs Bhagavan Dvaipayana Vyasas hjärta.

De mer mänskligt influerade religionernas skrifter  och deras inbördes stridigheter måste vi däremot ta ’cum grano salis’ (med en nypa salt), utan att fördenskull förkasta den etiska livssyn som präglar de flesta religioner och deras utövare.

I nästa del ska vi avhandla den mest levande aspekten av gudomen: dvs som gestalt och egen person med eget liv, rike, eviga följeslagare och därmed som upphov till den sägenomspunna och legendariska mytologin, som, till följd av alla ’blåkopior’ planeten runt kommit att betraktas som enbart mytologi, dvs läran om lögnen.

Mvh Tobynitai

 

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 10

Som sagt, enligt den mest auktoritativa källan till vårt ämne (andlig veenskap) Shrimad Bhagavata Purana Bok I, Kap 2, Strof 11:

’vadanti tat-tattva-vidas-tattvam yaj-jnanam brahmeti paramatmeti bhagavan iti shabdyate’
(en något korrektare ’roman transliteration’ skulle bli:
’vadanti tat-tattva-vidas tattvam yaj-jnaanam brahma iti parama-aatmaa iti bhagavaan iti shabdyate’.

Denna strof beskriver gudomens eller den eviga verklighetens gudomliga trefald och lyder i svensk översättning ungefär:
’Lärda transcendentalister (dvs människor som anses vara initierade i detta ämne, alltså den andliga vetenskapens esoteriska eller innersta principer), beskriver (uttrycker, omtalar eller säger – ’vadanti’) den gudomliga sanningen (tattattvavidastattvam) såsom varande (shabdyate) Brahman, Parama-aatman, Bhagavaan’.

Bhaagavatam och andra vediska urkunder indikerar den eviga verklighetens gudomliga innebörd genom dessa tre begrepp. På en del ställen kallas den brahman, på andra ställen parama-aatman (eller uttalsmässigt ’paramatman’). Och på ytterligare andra ställen Bhagavaan.
Tidigare omnämnda jiivas eller levande varelser beskrivs som åtskilda och annorlunda än innebörden i dessa tre gudomliga begrepp, samtidigt som jivans innersta natur har samma kvalitet av ’nirguna’ (dvs, icke-skapat och oförgängligt) som gudomen, fast kvantitativt sett oerhört mycket mindre och därmed svagare och underlägsen (jämför metaforen om solen och dess relation till solstrålen).
Jiva Gosvami som är Tobynitais ’professor i andlig vetenskap i någorlunda modern tid, dvs 1500-talet’, skriver i sin Bhagavat Sandarbha II bl.a. följande:
’De transcendentalister som förverkligar ”brahmadraget” hos gudomen, upplever så stark andlig lycka att de spottar i avsky på den lycka som uppnås av (exempelvis) ’halvguden’ Brahmaa (dvs, den fyrhövdade Världsskaparen, – i den kristna läran ’Skaparen’), – för att inte tala om den lilla lycka som upplevs av övriga varelser i den materiella världen. Genom att stelbent följa sin andliga disciplin (sadhana), lyckas dessa transcendentalister förstå att den individuella, levande varelsen är andlig och till sin inre natur identisk med Den Enastående. De är dock inte i stånd att förstå dynamiken i den andliga världen och dess olika krafter. Denna begränsade, andliga kunskap kallas ’brahmaförståelsen’ av Gud.’
’Brahmaförståelsen’ innebär med andra ord den lägsta, ’jordiska’ eller likberoende nivån av andlighet och beskrivs på många andra ställen som ’tvärstopp för all vidare andlig utveckling’ och därmed som farlig eller jämförbar med självmord i ordets bokstavliga mening.
Gudomen har verkligen denna aspekt men enbart som gestaltlös, neutral utstrålning eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som soldyrkaren enbart bryr sig om solskenet och solbrännan, och inte de bakomliggande krafterna.
’Brahmaförståelsen’ är givetvis mumma för Guddiffe som gör att personen ifråga bara behöver orientera sig kring sig själv, tjäna sig själv, njuta för sig själv, vara sitt eget andliga centrum osv.
Nästa aspekt av gudomen, som, liksom den första aspekten, är en expansion av den tredje (’himmelska’) formen, kallas parama-aatman (vi använder den grammatiska stamformen i stället för Nominativ Singularis som blir parama-aatmaa för att undvika missförstånd när det t.ex. gäller skillnaden mellan brahman, brahma och/eller Brahmaa). Denna parama-aatman beskrivs som en ständig följeslagare i allt levande, ofta översatt till ’Översjälen’, – ej att förväxla med Freuds Überego som är en (samvetsmässig) del av medvetandet. Freud var naturvetare eller materialist.
Parama betyder enastående, ytterlig, extrem, över, bortom mm. Parama-aatman (i forts PA) kan ses som en ’monitor’ i allt levande och som kontrollerar alla varelser. PA beskrivs också som ’antaryaamin’ – den inre ledaren, det tysta vittnet, den inre vännen, Gud vänd mot världen, Gud som dynamisk kraft mm. PA kontrollerar som sagt den materiella energin (maayaashakti), utan att själv bli berörd eller beroende av den materiella energin. Denna aspekt av gudomen kan uppnås genom bl.a. bön och meditation och kan även ses som rotorsaken till alla religioner och personliga uppfattningar och föreställningar om Gud.
I vår analogi till gunaläran är ju brahman den ’jordiska’ aspekten, medan PA associerar till den ’mänskliga’ aspekten eller kraften/principen eller nivån av gudomen.
Den kristna läran t.ex., omtalar den sk treenigheten som ’den Helige Ande’ (J), ’Jesus Människosonen’ (M) och ’Fadern i Himlen’ (H) som den ’himmelska’ aspekten av guds gudomliga trefaldighet. Vi kan se ett visst släktskap till vår vediska (och även kinesiska) trekraftslära, men helt utan andligt vetenskaplig stringens och systematik. Även den vediska, andliga vetenskapen har starka inslag av ’achintya’, dvs otänkbar eller obegriplig men inga inslag av mänsklig förvirring som präglar religionen och samtidigt gör den fundamentalistisk eller självbesatt självrättfärdig.
Den vediska, andliga vetenskapen har karaktären av att vara hållbar och ursprunglig bl.a. tack vare det 1) överlägsna skriftspråket sanskrit, samtliga strofers (ca 600000) 2) strängt metriskt-poetiska konstruktion och 3) traditionen av att härstamma från en och samma källa, dvs Bhagavan Dvaipayana Vyasas hjärta.
De mer mänskligt influerade religionernas skrifter och deras inbördes stridigheter måste vi däremot ta ’cum grano salis’ (med en nypa salt), utan att fördenskull förkasta den etiska livssyn som präglar de flesta religioner och deras utövare.

I nästa del ska vi avhandla den mest levande aspekten av gudomen: dvs som gestalt och egen person med eget liv, rike, eviga följeslagare och därmed som upphov till den sägenomspunna och legendariska mytologin, som, till följd av alla ’blåkopior’ planeten runt kommit att betraktas som enbart mytologi, dvs läran om lögnen.
Mvh Tobunitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 9

Det finns många strofer i de vediska urkunderna som påvisar gudomens olika aspekter, expansioner, avataras, devas (ung. ’halvgudar’) mm. Somliga västerländska, teologiska föreställningar tolkar detta som polyteism eller ’mångguderi’ och därmed som paradoxalt eller omöjligt, eftersom gud är ’en och ett’, enligt många.

 

Somliga förbinder också det vi kallar för ’andlig vetenskap’ med hinduismen som är en ytterligt mångfacetterad religion. Den har lika många ansikten som vilken annan religion som helst och, liksom dessa, enbart en viss anknytning till andlig vetenskap, oaktat det faktum att den andliga vetenskapen finns i de vediska urkunderna, framför allt i vår Bhagavata Puranam, som i sin tur manifesterats i Indien där också hinduismen växer och frodas. Därför kan man givetvis tycka att hinduismen borde ligga närmare den andliga vetenskapen än övriga religioner. När det gäller sådana andliga begrepp som tolerans, acceptans och ödmjukhet är nog detta sant.

 

Den andliga vetenskapens (påstådda) enastående, absoluta verklighet är en och densamma samtidigt som den har många aspekter eller expansioner.

En av de viktigaste stroferna härvidlag hittar vi i Bhagavatam I. 2. 11:

 

’Lärda transcendentalister som känner till den andliga verkligheten kallar denna enhetliga substans för Brahma, Paramatma eller Bhagavan’

 

Låt oss betrakta denna strof och dess mening som en grundläggande andlig princip, eftersom den dels finns i Bhagavatam, dels återkommer i samma urkund i bok V. 12. 11 och på många andra ställen, samt att de tre aspekterna av gudomen reflekterar en avglans av den sk guna-läran som beskriver de tre underliggande principerna i den (relativa och sekundära) materiella världen, dvs vår värld. Dessa tre krafter, principer, ’mateirens byggstenar’ eller gunas, alltså tamas, rajas och sattva, kan ses som en modellkopia av ett system som även finns, – i original – i den eviga verkligheten.

 

De kinesiska filosoferna bakom Rörelsens Bok eller I Ching översatte dessa gunas till, i tur och ordning,  ’jordiska’, ’mänskliga’ och ’himmelska’, vilka i sin tur gett upphov till den (numera ofta stympade) yin- & yangläran, såväl som akupunktur, t’ai chi, chi qong mm.

 

Gunaläran är kanske inte så synlig för de flesta människor, däremot representerar den en logisk filosofi utan religiösa eller andliga förtecken. I detta nsammanhang använder vi trots allt gunaläran som det synliga och konkreta, med hjälp av vilket vi kan påvisa det abstrakta och översinnliga eller transcendentala, eller det som också kallas för nirguna (icke-guna).

 

Den ’jordiska’ aspekten av den eviga verkligheten kallas enligt urkunden för brahma /uttal bramha/ på sanskrit. Detta begrepp kan översättas till: ’det som är stort och gör stort’. Detta brahma är neutrum eller en helt neutral andlig energi som genomtränger alla världar, – både mikro- och makrokosmos. En odelad ren och gestaltlös, andlig energi som förklaras i termer av utstrålning från en mer dynamisk medvetenhet. Ungefär som att solljuset och värmen bär budskap om solen. Detta advaita eller odelade brahma omtalas redan i olika upanishader, och uttalades som tidigare nämnts av den store Shankaracharya via hans utläggningar om ’monismen’ eller mayavada. Mayavada eller ’illusionsfilosofin’ grundar sig på ’advaita brahma’ på så sätt att kosmos och hela världen är en illusion, medan den underliggande brahma är ’the source’, den eviga grunden och den  enda verkligheten.

Shankaracharyas uppdrag var att endast obetydligt ändra på Gautama Buddhas lära, som går ut på att den eviga verkligheten inte alls finns, så tillvida att han (Shankaracharya) menade att den eviga verkligheten finns men innehåller ingenting.

Alla sk upplysta mästare och deras miljontals anhängare tassar omkring i denna gestaltlösa utstrålning (från gudomen) i tron att detta är den ultimata befrielsen, medan den i själva verket, enligt de riktigt centrala urkunderna (helst vår Bhagavatam), innebär tvärstopp för all andlig utveckling. Andlig utveckling handlar väl bl.a om ’fördjupning av vår medvetna kontakt med en Kraft större än oss själva’ – för att citera en del av 12-stegsprogrammets Elfte Steg. 

Om ’illusionisterna’ eller ’monisterna’ (vanliga benämningar på de som hänger sig åt advaita brahmavada, – se ovan), verkligen vore befriade skulle de inte vara beroende av sinnesnjutningar. Detta är ett av argumenten till att uppnående av den neutrala och gudomliga energin inte innebär riktig lycka, utan i stället innebär ännu mer ansträngningar efter den ’sanna kunskapen’. I denna brahmalycka finns heller ingen underordning, ödmjukhet eller tacksamhet. Däremot kan människan finna sin egen lilla gnista av evighet och gudomlighet och på så sätt påbörja en medveten strävan efter fördjupning i den andliga vetenskapen.

Förra delen av vår avhandling handlade en del om ’mani’ eller juvelen och vi minns kanske Shuka, Vyasas son som befann sig i atmarama eller självlycka redan i livmodern och inte ville födas in i ’det sekundära’ i det han visste att hans lycka skulle fördärvas. De flesta barn har med sig något av denna lycka och tappar den på vägen eller bakom vagnen..

Kombinationen av självlycka eller ’att vara nöjd med livet som det är’ och brahmavada eller filsosofin om det odelade gudomliga energiflödet,  är det som sätter stopp för vidare andlig utveckling. Det som s.a.s förbjuder inträdet av en högre medveten instans i mitt liv, i det att jag hellre nöjer mig med att vara ett med världsalltet än att böja på nacken och undersöka vidare. Att identifiera sig med världsalltet innebär ett slags mänskligt tillstånd av att vara gud alldeles själv och för detta ändamål måste människan få vara kronan på verket, eller själv utgöra skapelsens högsta instans och därmed också få utesluta alla eventuella andra gudomliga instanser.

På detta sätt finns det ’inget hål i hinken’, dear Liza, dear Liza och mänskligheten växer katastrofalt och tumultartat. Människan återföds med andra ord till en värld som enligt kaliyugas principer blir allt mer ohållbar, pådriven av en av principerna eller funktionerna av nästa aspekt av gudomen, (alltså av paramatma), dvs tiden.

Mvh tobynitai