Andlig vetenskap – finns det? Del 12

När det gäller vad man ska tro på går det inte att nog poängtera skrifternas eller urkundernas betydelse och hurusom dessa är utformade av människor eller gudomligt inspirerade. Inför Tobynitais ögon radar hela den vediska urkundsmassan upp sig med sina drygt sexhundratusen strofer som de mest renodlade eller sanningsmättade skrifter som finns på vår planet och som funnits på jorden ca 5000 år, uttryckta på sanskrit och invävda i strikt metriska versmått av olika slag. Men även dessa skrifter rangordnas inbördes för att tillfredsställa så många läsare och uttolkare som möjligt, ty ‘alla vägar leder till Rom’, heter det även om andlig inriktning. Dvs, vilken väg eller religion du än väljer så leder den till slut till den personliga gudspersonligheten, eller den tredje aspekten av den gudomliga trefalden (Brahman, Paramaatman och Bhagavaan).

Förutom Bhagavatam som beskrivs som den högsta av alla (18) puraanas och som innehåller tio olika ämnen som alla syftar till Gudspersonligheten eller Bhagavaan, så har vi den sk Brahma Samhitaa. Denna urkund uttrycktes någon gång i den eviga verkligheten av den fyrhövdade världsskaparen Brahmaa och i icke mindre än 100  kapitel. Han kallas ofta för Skaparen och betraktas i många sammanhang som den enastående Gudsgestalten, alltmedan Han i Bhagavatam och enligt egen utsaga är blott en tjänare till Bhagavaan Svayam, alltså Gudspersonen Själv. Han, dvs Brahmaa står för den sk sekundära skapelsen av ‘höljen’ till alla jiivas eller levande varelser som vaknar upp till ett nytt liv efter en ‘brahmanatt’ som varat i 4,32 miljarder jordeår. Denna natt är alltså en enda natt för Världsskaparen som i begynnelsen av en ny tidsålder eller en ny Brahmadag om 4,32 miljarder år, förser alla jiivas med nya höljen utifrån vars och ens karma.

Denna Brahmaa säger själv i sin egen urkund (Brahma samhitaa) i femte kapitlets första strof (femte kapitlet är det enda som återfunnits på vår planet!):

iis’varah paramah Krishnah saccidaananda vigrahah /
anaadir aadir Govindah sarvakaaranaakaaranam //1//

Begreppet Ishvara betyder allt som oftast ‘Gudspersonen i sin allmakts- och majestätsaspekt’, medan Krishna är ett av huvudnamnen på gudsgestalten (vigrahah) som enbart består av sat eller ‘sant varande’ obefläckat av materiell energi chit eller ren insikt och aananda eller ren gudomlig lycka. Utan början,anaadir, alltså evig, aadir, dvs början, – alltså själv begynnelse på allt och alla, Govinda (benämnd med ytterligare ett huvudnamn av tusen), – alltings orsak utan orsak eller sarvakaaranam-akaaranam). Sedan fortsätter Brahmaa med ytterligare en mängd strofer av lovprisning och beskrivning av Gudspersonligheten eller Krishna. Han fanns också på Jorden för drygt 5000 år sedan tillsammans med sina eviga följeslagare i syfte att utbreda den gudomliga leken, ge insikter till sina närmaste om sig själv och lära ut den andliga vetenskapens principer. Berättelserna om Krishnas äventyr, liv och leverne (kathaas) anses vara den förnämligaste och ljuvligaste av alla smaker en människa kan uppleva, betydligt häftigare än känslan av befrielse från alla bindningar och känslan av identitet med brahman, dvs den gudomliga utstrålningen från Gudsgestaltens kropp som genomstyrömma alla (otaliga) universa och som lika otaligt många mämnniskor tror är slutmålet på den andliga resan. Båda dessa ambrosias, ‘befrielsen’ och ‘identiteten’ eller opersonlighetsdyrkan, eller, med andra ord, – dyrkan av sig själv, anses i stället vara slut och stopp för andlig utveckling och därmed ohälsosam och farlig, – ungefär som aktiv utlevelse av en drog. I stället för att läsa och lyssna till dessa berättelser betraktas de som myter i strikt motsättning till sanningar om och ur den eviga verkligheten. Den ursprungliga andliga vetenskapen har knoppat av sig i olika världsreligioner som i sin tur har kommit att betecknas som olika mytologier eller ‘läror om lögnen’, också i syfte att på så sätt dölja den enastående. Nästa avataara eller inkarnation av Gudspersonligheten eller Krishnaomnämns redan i t.ex Bhaagavatam, vår förnäömsta urkund och puraana. Han kallas för Kalki och betecknande nog finns det redan ett antal personer som gör anspråk på att vara denne Kalki, representerade av  sina hemsidor och hängivna lärjungar.

‘Om Gud finns så vandrar Han förklädd’, säger t.ex. Hjalmar Gullberg i Lars-Erik Larssons fina musikstycke ‘Förklädd Gud’.

Om du, kära läsare, träffar på en person som gör anspråk på att vara Kalki eller Messias eller ngn annan gudsperson, – be vederbörande uppenbara sin fyrarmade gestalt eller någon annan av sina många uppenbarleseformer. Den gud som vi inom 12-stegsrörelsen kallar för ‘Guddiffe’ är mer som ett grandiost megaprogram, skapat av det förgängliga sinnet för individens tillfälliga överlevnad. ‘Individen’ är f.ö. det enda helt odelbara (individus – odelbar) hos människan, vars två ‘ytterhöljen’ är mycket delbara eller enkjla att sönderdela. Kroppen faller samman av sig självt efter x antal tidsenheter, medan sinnet, psyket (antahkaranam) vandrar vidare tillsammans med ‘individen’ eller den odelbara, oförgängliga och eviga gnistan av urvara som kallas atman som sover sin törnrosasömn betingad av och identifierad med sina ‘ytterhöljen’, dvs kroppen och psyket. I dagens psykologi talar man inte ens längre om psyket, utan läran om psyket har reducerats till kemi och fysik eller ‘hjärnan’ och ‘huvudet’. Lika lite som det finns någon gnista urvara (atman), lika lite tror man på ‘sinnet’, ‘hjärtat’, ‘psyket’ eller rent mentala funktioner. I den andliga vetenskapens urkunder är man noga med att beskriva ‘antahkaranam’ eller det finfysiska, ytterst subtila hölje som omsluter den sovande atman. Detta inre redskap som står för egomekanismer, intellektuella, samordningsfunktioner mellan yttre och inre impulser och intryck, karaktärs- och personlighetsdrag samt dolda ockulta egenskaper (telepati, klärvoajans etc), – detta redskap blir sedan ‘översatt’ av hjärnan, nervsystemet och andra fysiska funktioner som också liknar och avspeglar ‘hjärtat’. Det är vidare viktigt att förstå att antahkaranam eller psyket inte i grund och botten står för andliga egenskaper och funktioner, därtill krävs ett uppvaknande av atman. Fram till dess är sinnet självets ovän, som det står i Bhagavad Gita, en i sin renodlade sanskritform är en lysande avhandling i andlig vetenskap. För att sinnet ska bli självets vän behöver dess naturligen utåtriktade benägenhet, dvs tendensen att via sinnesorganen gå ut och omfatta sinnesföremålen och avnjuta desamma, disciplineras och riktas inåt. På så sätt kan en korrekt process av yoga och/eller andlig vetenskap påbörjas.

Huruvida det finns en personlig gudsgestalt, (varav vi mänskor är upp- och nervända vrångbilder av), är inte en fråga för ‘di lärde’, teologerna, teosoferna eller de skriftlärde, utan en fråga för den lilla enskilda människan att själv utforska. Processen kan börja som i 12-stegprogrammets andra steg, dvs ‘vi började tro att en kraft större än oss själva kunde återställa vår hälsa’. Det viktigaste ordet i meningen är kanske ‘började’!