Andlig vetenskap – finns det? Del 12

När det gäller vad man ska tro på går det inte att nog poängtera skrifternas eller urkundernas betydelse och hurusom dessa är utformade av människor eller gudomligt inspirerade. Inför Tobynitais ögon radar hela den vediska urkundsmassan upp sig med sina drygt sexhundratusen strofer som de mest renodlade eller sanningsmättade skrifter som finns på vår planet och som funnits på jorden ca 5000 år, uttryckta på sanskrit och invävda i strikt metriska versmått av olika slag. Men även dessa skrifter rangordnas inbördes för att tillfredsställa så många läsare och uttolkare som möjligt, ty ‘alla vägar leder till Rom’, heter det även om andlig inriktning. Dvs, vilken väg eller religion du än väljer så leder den till slut till den personliga gudspersonligheten, eller den tredje aspekten av den gudomliga trefalden (Brahman, Paramaatman och Bhagavaan).

Förutom Bhagavatam som beskrivs som den högsta av alla (18) puraanas och som innehåller tio olika ämnen som alla syftar till Gudspersonligheten eller Bhagavaan, så har vi den sk Brahma Samhitaa. Denna urkund uttrycktes någon gång i den eviga verkligheten av den fyrhövdade världsskaparen Brahmaa och i icke mindre än 100  kapitel. Han kallas ofta för Skaparen och betraktas i många sammanhang som den enastående Gudsgestalten, alltmedan Han i Bhagavatam och enligt egen utsaga är blott en tjänare till Bhagavaan Svayam, alltså Gudspersonen Själv. Han, dvs Brahmaa står för den sk sekundära skapelsen av ‘höljen’ till alla jiivas eller levande varelser som vaknar upp till ett nytt liv efter en ‘brahmanatt’ som varat i 4,32 miljarder jordeår. Denna natt är alltså en enda natt för Världsskaparen som i begynnelsen av en ny tidsålder eller en ny Brahmadag om 4,32 miljarder år, förser alla jiivas med nya höljen utifrån vars och ens karma.

Denna Brahmaa säger själv i sin egen urkund (Brahma samhitaa) i femte kapitlets första strof (femte kapitlet är det enda som återfunnits på vår planet!):

iis’varah paramah Krishnah saccidaananda vigrahah /
anaadir aadir Govindah sarvakaaranaakaaranam //1//

Begreppet Ishvara betyder allt som oftast ‘Gudspersonen i sin allmakts- och majestätsaspekt’, medan Krishna är ett av huvudnamnen på gudsgestalten (vigrahah) som enbart består av sat eller ‘sant varande’ obefläckat av materiell energi chit eller ren insikt och aananda eller ren gudomlig lycka. Utan början,anaadir, alltså evig, aadir, dvs början, – alltså själv begynnelse på allt och alla, Govinda (benämnd med ytterligare ett huvudnamn av tusen), – alltings orsak utan orsak eller sarvakaaranam-akaaranam). Sedan fortsätter Brahmaa med ytterligare en mängd strofer av lovprisning och beskrivning av Gudspersonligheten eller Krishna. Han fanns också på Jorden för drygt 5000 år sedan tillsammans med sina eviga följeslagare i syfte att utbreda den gudomliga leken, ge insikter till sina närmaste om sig själv och lära ut den andliga vetenskapens principer. Berättelserna om Krishnas äventyr, liv och leverne (kathaas) anses vara den förnämligaste och ljuvligaste av alla smaker en människa kan uppleva, betydligt häftigare än känslan av befrielse från alla bindningar och känslan av identitet med brahman, dvs den gudomliga utstrålningen från Gudsgestaltens kropp som genomstyrömma alla (otaliga) universa och som lika otaligt många mämnniskor tror är slutmålet på den andliga resan. Båda dessa ambrosias, ‘befrielsen’ och ‘identiteten’ eller opersonlighetsdyrkan, eller, med andra ord, – dyrkan av sig själv, anses i stället vara slut och stopp för andlig utveckling och därmed ohälsosam och farlig, – ungefär som aktiv utlevelse av en drog. I stället för att läsa och lyssna till dessa berättelser betraktas de som myter i strikt motsättning till sanningar om och ur den eviga verkligheten. Den ursprungliga andliga vetenskapen har knoppat av sig i olika världsreligioner som i sin tur har kommit att betecknas som olika mytologier eller ‘läror om lögnen’, också i syfte att på så sätt dölja den enastående. Nästa avataara eller inkarnation av Gudspersonligheten eller Krishnaomnämns redan i t.ex Bhaagavatam, vår förnäömsta urkund och puraana. Han kallas för Kalki och betecknande nog finns det redan ett antal personer som gör anspråk på att vara denne Kalki, representerade av  sina hemsidor och hängivna lärjungar.

‘Om Gud finns så vandrar Han förklädd’, säger t.ex. Hjalmar Gullberg i Lars-Erik Larssons fina musikstycke ‘Förklädd Gud’.

Om du, kära läsare, träffar på en person som gör anspråk på att vara Kalki eller Messias eller ngn annan gudsperson, – be vederbörande uppenbara sin fyrarmade gestalt eller någon annan av sina många uppenbarleseformer. Den gud som vi inom 12-stegsrörelsen kallar för ‘Guddiffe’ är mer som ett grandiost megaprogram, skapat av det förgängliga sinnet för individens tillfälliga överlevnad. ‘Individen’ är f.ö. det enda helt odelbara (individus – odelbar) hos människan, vars två ‘ytterhöljen’ är mycket delbara eller enkjla att sönderdela. Kroppen faller samman av sig självt efter x antal tidsenheter, medan sinnet, psyket (antahkaranam) vandrar vidare tillsammans med ‘individen’ eller den odelbara, oförgängliga och eviga gnistan av urvara som kallas atman som sover sin törnrosasömn betingad av och identifierad med sina ‘ytterhöljen’, dvs kroppen och psyket. I dagens psykologi talar man inte ens längre om psyket, utan läran om psyket har reducerats till kemi och fysik eller ‘hjärnan’ och ‘huvudet’. Lika lite som det finns någon gnista urvara (atman), lika lite tror man på ‘sinnet’, ‘hjärtat’, ‘psyket’ eller rent mentala funktioner. I den andliga vetenskapens urkunder är man noga med att beskriva ‘antahkaranam’ eller det finfysiska, ytterst subtila hölje som omsluter den sovande atman. Detta inre redskap som står för egomekanismer, intellektuella, samordningsfunktioner mellan yttre och inre impulser och intryck, karaktärs- och personlighetsdrag samt dolda ockulta egenskaper (telepati, klärvoajans etc), – detta redskap blir sedan ‘översatt’ av hjärnan, nervsystemet och andra fysiska funktioner som också liknar och avspeglar ‘hjärtat’. Det är vidare viktigt att förstå att antahkaranam eller psyket inte i grund och botten står för andliga egenskaper och funktioner, därtill krävs ett uppvaknande av atman. Fram till dess är sinnet självets ovän, som det står i Bhagavad Gita, en i sin renodlade sanskritform är en lysande avhandling i andlig vetenskap. För att sinnet ska bli självets vän behöver dess naturligen utåtriktade benägenhet, dvs tendensen att via sinnesorganen gå ut och omfatta sinnesföremålen och avnjuta desamma, disciplineras och riktas inåt. På så sätt kan en korrekt process av yoga och/eller andlig vetenskap påbörjas.

Huruvida det finns en personlig gudsgestalt, (varav vi mänskor är upp- och nervända vrångbilder av), är inte en fråga för ‘di lärde’, teologerna, teosoferna eller de skriftlärde, utan en fråga för den lilla enskilda människan att själv utforska. Processen kan börja som i 12-stegprogrammets andra steg, dvs ‘vi började tro att en kraft större än oss själva kunde återställa vår hälsa’. Det viktigaste ordet i meningen är kanske ‘började’!

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 11

 

Det är givetvis inte många läsare som orkat hänga med i den här serien om ’andlig vetenskap’ som Tobynitai tror på lika starkt som på andra vetenskaper, – t.o.m. som den mest ursprungliga av alla vetenskaper, vill han mena.

 

Tyvärr förefaller det som om människan helt och hållet på egen hand eller på sina villkor, gjort om den andliga vetenskapen och dess energier till mer eller mindre känslomässigt färgade religioner som missioneras världen runt och rättfärdigas av sina företrädare på bekostnad av miljoner och miljoner människoliv. På grund av alla dessa religiösa konflikter, övergrepp och etniska rensningar har färre och färre människor släppt sin tilltro till religionen och dess företrädare och famlar mer och mer i blindo kring sin privata andlighet.

 

I den världsomfattande rörelse som kallas för ’New Age’, har det gudomliga inslaget i tillvaron kommit att begränsas till den andliga energiform som i urkunderna betecknas som ’brahman’ och som vi beskrivit i den här artikelserien åtskilliga gånger. Begreppet betyder bl.a. ’det som är stort och gör stort’ och skulle kunna översättas till ’gud’, men betyder egentligen ’guds utstrålning’ eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som månskenet kommer från månen utan att vara månen. Den andliga vetenskapens främsta uttolkare, – t.ex. Sanatana, Rupa och Jiva Gosvami (’gosvami’ betyder ’självbärande’), menar att brahma-förståelsen av gudomen kan vara en god början men inte målet.

 

Vi har också beskrivit ’antaryamin’ – den inre ledaren eller paramaaatman som är en slags inbyggd monitor i allt levande, och som tillsammans med ’fångvaktaren’ i kroppsfängelset (hon Maayaa) ser till att den individuella aatman, jivan eller varelsen i fråga får det han eller hon förtjänar i fråga om ont och gott, – utifrån vederbörandes karma.

Parama-aatman (PA) beskrivs som den ’mänskliga’ aspekten av gudomen, kan uppnås genom bön och meditation och är en delaspekt av den ’himmelska’ gudsaspekten. Gudomen finns på detta sätt i alla levande organismer, upprätthåller och kontrollerar egentligen allt liv i vårt kosmos, enligt urkunderna. PA avgör när livet är slut, hur länge det pågår och när det är slut, och hur det sedan fortsätter på nytt igen, – allt utifrån vederbörandes handlingar i tidigare liv och i detta livet. På så sätt har individen inflytande, – inte som djur vilka lever ut sitt karma så att säga utan vidare, medan det unika med människotillståndet, förutom att det är ungefär 50/50 lycka och lidande, är att människan kan, tack vare sitt självmedvetande, välja att slå på eller slå av ’strömbrytaren’ till ett andligt liv och sålunda i förstnämnda fall samarbeta med det gudomliga, – framför allt med Maayaa och PA.

’Ett andligt liv’ innebär bl.a. en önskan och en strävan att bli en bättre människa. ’Dåliga handlingar’ (vikarma) ger dåliga konsekvenser (förr eller senare), – ju sämre handlingar desto längre tid tar det innan konsekvenserna blir märkbara, heter det i urkunderna om karma (t.ex. Bhagavad Gita, kap 1 – 6).

 

När någon uppnår karmayogas högsta mål innebär det att han eller hon inte sneglar efter handlingens frukt, lön eller resultat, utan agerar enbart ’för guds skull’, vilket givetvis kan bli farligt i det att alla handlingar kan rättfärdigas som ’gudomliga’.

Karmayoga kan kallas den ’jordiska’ formen av yoga i det att det är enkelt att förstå principen i uttryck som ’såsom du sår skall du ock skörda’.

 

Den ’mänskliga’ yogaformen, jnanayoga eller insiktens och kunskapens yoga, anses uppnådd när en människa till fullo inser att hon inte är kroppen och inte heller psyket (antahkaranam eller det inre redskapet), och förstår att hon innerst inne är en oförgänglig andlig varelse (instängd i Maayaas fängelse, dvs kroppen och psyket, som också kallas gudomens yttre eller materiella energi).

Frigång ur fängelset innebär ett steg mot den ’himmelska’ yogaformen, bhaktiyogan,  som handlar om igenkännande, tjänande gudskärlek och därmed är vi framme vid den andliga vetenskapens kanske svåraste påstående, nämligen den om en översinnlig, överordnad och Enastående , ren, perfekt och fläckfri gudsgestalt som kallas Bhagavaan (i Nom. Singularis, – stamformen heter Bhagavat, medan t.ex Bhaagavatam associerar till något som kommer från bhagavat eller ’gud’,- Bhaagavatam är ju ’guds ordgestalt’ enligt egen och andra urkunders utsago).

’Bhagavaan’ betyder ’den som äger eller innehar ’bhaga’. Vishupuraanam 5. 6. 74 säger t.ex.:

 

                aishvaryasya samagrasya

             viiryasya yashasah shriyah

             jnaana-vairaagyayosh chaiva

             shannam bhaga itiinganaa

 

Denna strof betyder på svenska ungefär:

 

’Bhaga’ innebär sex krafter eller egenskaper, som karakteriserar bhagavaan (den Enastående Gudspersonen):

1) ’allmakt och majestät’ eller aishvarya

2) ’allkraft och styrka’ eller viirya,

3)’ära och berömmelse’ eller yasha,

4) ’skönhet och behag’ eller shri,

5)’sann insikt och kunskap’ eller jnaana samt

6) renhet och frigjordhet eller vairaagya.

 

De två tidigare nämnda aspekterna av gudomen, brahman och paramaaatman är som nämnts utstrålningen respektive en delaspekt av själva gudspersonen som har sitt eget rike, sitt eget liv helt oberoende av om det finns något materiellt universum eller ej.

Om man reflekterar över de sex bhagas och relaterar dem till den atomiska gnista urvara, dvs aatman som finns i allt levande, så kan man förstå att denna lilla gudomliga gnista också vill äga alla dessa kvaliteter, omge sig med egna egendomar, tjänare, vänner, följeslagare osv, dvs ’vara som gud’ eller ’såsom i himmelen så ock på jorden’. Hur kan man förstå detta? Jo, aatman eller ungefär den individuella själen är av samma kvalitet som bhagavaan, men oändligt mycket mindre och på så sätt helt annorlunda än gudomen. Den djupare reflektionen ger sålunda vid handen att denna strävan kring sig själv inte fungerar, eftersom vi lever i en materiell tillvaro som till största delen präglas av förgänglighet och upplösning.

Vidare kan man lätt förstå att dessa ’andliga sanningar’ omedelbart ger upphov till avståndstagande från alla andliga resonemang eller också till religiösa föreställningar, sentimentalitet och fundamentalism, magi och mysticism eller allt annat än andligt vetenskapliga studier och hängivenhet i bhaktiyoga till Bhagavaan.

 

Att bhaktiyogans andliga vetenskap dessutom kallas för ’achintya-bheda-abheda’, dvs ’otänkbar (samtidig) separation och icke separation (från gudomen och dess tre aspekter), – gör ju inte saken bättre. Vi lever dessutom i en tidsålder, den sk kali-yuga eller den mörka eller grälets tidsålder, då människan inte förstår varken psykisk eller andlig energi, utan enbart  fysisk, kroppslig eller materiell energi eller den förgängliga gardinen av sinnesobjekt och impulser och intryck av neurologisk eller materiell karaktär.

 

Det fina (nåden) i denna kruxiga kråksång är att vägledning och styrka kan fås enbart genom att hängivet upprepa något eller några av den andliga vetenskapens  accepterade gudsnamn. Det påstås ju i urkunderna att gudomen är detsamma som dess namn, tvärt emot förhållandet för oss eländiga stackare till människor. Till och med uttryck såsom ’Jesus Christ’ sagt i förvåning eller vredesmod (som svordom) hjälper för att inte tala om vad som händer när namnet uttalas med kärlek, – sägs det. Hjälper mot vadå?

Mvh tobynitai

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 10

 Som sagt, enligt den mest auktoritativa källan till vårt ämne (andlig veenskap)  Shrimad Bhagavata Purana Bok I, Kap 2, Strof 11:

’vadanti tat-tattva-vidas-tattvam yaj-jnanam brahmeti paramatmeti bhagavan iti shabdyate’

(en något korrektare ’roman transliteration’ skulle bli:

’vadanti tat-tattva-vidas tattvam yaj-jnaanam brahma iti parama-aatmaa iti bhagavaan iti shabdyate’.

Denna strof beskriver gudomens eller den eviga verklighetens gudomliga trefald och lyder i svensk översättning ungefär:

’Lärda transcendentalister (dvs människor som anses vara initierade i detta ämne, alltså den andliga vetenskapens esoteriska eller innersta principer), beskriver (uttrycker, omtalar eller säger – ’vadanti’) den gudomliga sanningen (tattattvavidastattvam) såsom varande (shabdyate) Brahman, Parama-aatman, Bhagavaan’.

 Bhaagavatam och andra vediska urkunder indikerar  den eviga verklighetens gudomliga innebörd genom dessa tre begrepp. På en del ställen kallas den brahman, på andra ställen parama-aatman (eller uttalsmässigt ’paramatman’). Och på ytterligare andra ställen Bhagavaan.

Tidigare omnämnda jiivas eller levande varelser beskrivs som åtskilda och annorlunda än innebörden i dessa tre gudomliga begrepp, samtidigt som jivans innersta natur har samma kvalitet av ’nirguna’ (dvs, icke-skapat och oförgängligt) som gudomen, fast kvantitativt sett oerhört mycket mindre och därmed svagare och underlägsen (jämför metaforen om solen och dess relation till solstrålen).

Jiva Gosvami som är Tobynitais  ’professor i andlig vetenskap i någorlunda modern tid, dvs 1500-talet’, skriver i sin Bhagavat Sandarbha II bl.a. följande:

’De transcendentalister som förverkligar ”brahmadraget” hos gudomen, upplever så stark andlig lycka att de spottar i avsky på den lycka som uppnås av (exempelvis) ’halvguden’ Brahmaa (dvs, den fyrhövdade Världsskaparen, – i den kristna läran ’Skaparen’), – för att inte tala om den lilla lycka som upplevs av övriga varelser i den materiella världen. Genom att stelbent följa sin andliga disciplin (sadhana), lyckas dessa transcendentalister förstå att den individuella, levande varelsen är andlig och till sin inre natur identisk med Den Enastående. De är dock inte i stånd att förstå dynamiken i den andliga världen och dess olika krafter. Denna begränsade, andliga kunskap kallas ’brahmaförståelsen’ av Gud.’

’Brahmaförståelsen’ innebär med andra ord den lägsta, ’jordiska’ eller likberoende nivån av andlighet och beskrivs på många andra ställen som ’tvärstopp för all vidare andlig utveckling’ och därmed som farlig eller jämförbar med självmord i ordets bokstavliga mening.

Gudomen har verkligen denna aspekt men enbart som gestaltlös, neutral utstrålning eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som soldyrkaren enbart bryr sig om solskenet och solbrännan, och inte de bakomliggande krafterna.

’Brahmaförståelsen’ är givetvis mumma för Guddiffe som gör att personen ifråga bara behöver orientera sig kring sig själv, tjäna sig själv, njuta för sig själv, vara sitt eget andliga centrum osv.

Nästa aspekt av gudomen, som, liksom den första aspekten, är en expansion av den tredje (’himmelska’) formen, kallas parama-aatman (vi använder den grammatiska stamformen i stället för Nominativ Singularis som blir parama-aatmaa för att undvika missförstånd när det t.ex. gäller skillnaden mellan brahman, brahma och/eller Brahmaa). Denna parama-aatman beskrivs som en ständig följeslagare i allt levande, ofta översatt till ’Översjälen’, – ej att förväxla med Freuds Überego som är en (samvetsmässig) del av medvetandet. Freud var naturvetare eller materialist.

Parama betyder enastående, ytterlig, extrem, över, bortom mm. Parama-aatman (i forts PA) kan ses som en ’monitor’ i allt levande och som kontrollerar alla varelser. PA beskrivs också som ’antaryaamin’ – den inre ledaren, det tysta vittnet, den inre vännen, Gud vänd mot världen, Gud som dynamisk kraft mm. PA kontrollerar som sagt den materiella energin (maayaashakti), utan att själv bli berörd eller beroende av den materiella energin. Denna aspekt av gudomen kan uppnås genom bl.a. bön och meditation och kan även ses som rotorsaken till alla religioner och personliga uppfattningar och föreställningar om Gud.

I vår analogi till gunaläran är ju brahman den ’jordiska’ aspekten, medan PA associerar till den ’mänskliga’ aspekten eller kraften/principen eller nivån av gudomen.

Den kristna läran t.ex., omtalar den sk treenigheten som ’den Helige Ande’ (J), ’Jesus Människosonen’ (M) och ’Fadern i Himlen’ (H) som den ’himmelska’ aspekten av guds gudomliga trefaldighet. Vi kan se ett visst släktskap till vår vediska (och även kinesiska) trekraftslära, men helt utan andligt vetenskaplig stringens och systematik. Även den vediska, andliga vetenskapen har starka inslag av ’achintya’, dvs otänkbar eller obegriplig men inga inslag av mänsklig förvirring som präglar  religionen och samtidigt gör den fundamentalistisk eller självbesatt självrättfärdig.

Den vediska, andliga vetenskapen har karaktären av att vara hållbar och ursprunglig bl.a. tack vare det 1) överlägsna skriftspråket sanskrit, samtliga strofers (ca 600000) 2) strängt metriskt-poetiska konstruktion och 3) traditionen  av att härstamma från en och samma källa, dvs Bhagavan Dvaipayana Vyasas hjärta.

De mer mänskligt influerade religionernas skrifter  och deras inbördes stridigheter måste vi däremot ta ’cum grano salis’ (med en nypa salt), utan att fördenskull förkasta den etiska livssyn som präglar de flesta religioner och deras utövare.

I nästa del ska vi avhandla den mest levande aspekten av gudomen: dvs som gestalt och egen person med eget liv, rike, eviga följeslagare och därmed som upphov till den sägenomspunna och legendariska mytologin, som, till följd av alla ’blåkopior’ planeten runt kommit att betraktas som enbart mytologi, dvs läran om lögnen.

Mvh Tobynitai

 

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 10

Som sagt, enligt den mest auktoritativa källan till vårt ämne (andlig veenskap) Shrimad Bhagavata Purana Bok I, Kap 2, Strof 11:

’vadanti tat-tattva-vidas-tattvam yaj-jnanam brahmeti paramatmeti bhagavan iti shabdyate’
(en något korrektare ’roman transliteration’ skulle bli:
’vadanti tat-tattva-vidas tattvam yaj-jnaanam brahma iti parama-aatmaa iti bhagavaan iti shabdyate’.

Denna strof beskriver gudomens eller den eviga verklighetens gudomliga trefald och lyder i svensk översättning ungefär:
’Lärda transcendentalister (dvs människor som anses vara initierade i detta ämne, alltså den andliga vetenskapens esoteriska eller innersta principer), beskriver (uttrycker, omtalar eller säger – ’vadanti’) den gudomliga sanningen (tattattvavidastattvam) såsom varande (shabdyate) Brahman, Parama-aatman, Bhagavaan’.

Bhaagavatam och andra vediska urkunder indikerar den eviga verklighetens gudomliga innebörd genom dessa tre begrepp. På en del ställen kallas den brahman, på andra ställen parama-aatman (eller uttalsmässigt ’paramatman’). Och på ytterligare andra ställen Bhagavaan.
Tidigare omnämnda jiivas eller levande varelser beskrivs som åtskilda och annorlunda än innebörden i dessa tre gudomliga begrepp, samtidigt som jivans innersta natur har samma kvalitet av ’nirguna’ (dvs, icke-skapat och oförgängligt) som gudomen, fast kvantitativt sett oerhört mycket mindre och därmed svagare och underlägsen (jämför metaforen om solen och dess relation till solstrålen).
Jiva Gosvami som är Tobynitais ’professor i andlig vetenskap i någorlunda modern tid, dvs 1500-talet’, skriver i sin Bhagavat Sandarbha II bl.a. följande:
’De transcendentalister som förverkligar ”brahmadraget” hos gudomen, upplever så stark andlig lycka att de spottar i avsky på den lycka som uppnås av (exempelvis) ’halvguden’ Brahmaa (dvs, den fyrhövdade Världsskaparen, – i den kristna läran ’Skaparen’), – för att inte tala om den lilla lycka som upplevs av övriga varelser i den materiella världen. Genom att stelbent följa sin andliga disciplin (sadhana), lyckas dessa transcendentalister förstå att den individuella, levande varelsen är andlig och till sin inre natur identisk med Den Enastående. De är dock inte i stånd att förstå dynamiken i den andliga världen och dess olika krafter. Denna begränsade, andliga kunskap kallas ’brahmaförståelsen’ av Gud.’
’Brahmaförståelsen’ innebär med andra ord den lägsta, ’jordiska’ eller likberoende nivån av andlighet och beskrivs på många andra ställen som ’tvärstopp för all vidare andlig utveckling’ och därmed som farlig eller jämförbar med självmord i ordets bokstavliga mening.
Gudomen har verkligen denna aspekt men enbart som gestaltlös, neutral utstrålning eller haloeffekt, ungefär på samma sätt som soldyrkaren enbart bryr sig om solskenet och solbrännan, och inte de bakomliggande krafterna.
’Brahmaförståelsen’ är givetvis mumma för Guddiffe som gör att personen ifråga bara behöver orientera sig kring sig själv, tjäna sig själv, njuta för sig själv, vara sitt eget andliga centrum osv.
Nästa aspekt av gudomen, som, liksom den första aspekten, är en expansion av den tredje (’himmelska’) formen, kallas parama-aatman (vi använder den grammatiska stamformen i stället för Nominativ Singularis som blir parama-aatmaa för att undvika missförstånd när det t.ex. gäller skillnaden mellan brahman, brahma och/eller Brahmaa). Denna parama-aatman beskrivs som en ständig följeslagare i allt levande, ofta översatt till ’Översjälen’, – ej att förväxla med Freuds Überego som är en (samvetsmässig) del av medvetandet. Freud var naturvetare eller materialist.
Parama betyder enastående, ytterlig, extrem, över, bortom mm. Parama-aatman (i forts PA) kan ses som en ’monitor’ i allt levande och som kontrollerar alla varelser. PA beskrivs också som ’antaryaamin’ – den inre ledaren, det tysta vittnet, den inre vännen, Gud vänd mot världen, Gud som dynamisk kraft mm. PA kontrollerar som sagt den materiella energin (maayaashakti), utan att själv bli berörd eller beroende av den materiella energin. Denna aspekt av gudomen kan uppnås genom bl.a. bön och meditation och kan även ses som rotorsaken till alla religioner och personliga uppfattningar och föreställningar om Gud.
I vår analogi till gunaläran är ju brahman den ’jordiska’ aspekten, medan PA associerar till den ’mänskliga’ aspekten eller kraften/principen eller nivån av gudomen.
Den kristna läran t.ex., omtalar den sk treenigheten som ’den Helige Ande’ (J), ’Jesus Människosonen’ (M) och ’Fadern i Himlen’ (H) som den ’himmelska’ aspekten av guds gudomliga trefaldighet. Vi kan se ett visst släktskap till vår vediska (och även kinesiska) trekraftslära, men helt utan andligt vetenskaplig stringens och systematik. Även den vediska, andliga vetenskapen har starka inslag av ’achintya’, dvs otänkbar eller obegriplig men inga inslag av mänsklig förvirring som präglar religionen och samtidigt gör den fundamentalistisk eller självbesatt självrättfärdig.
Den vediska, andliga vetenskapen har karaktären av att vara hållbar och ursprunglig bl.a. tack vare det 1) överlägsna skriftspråket sanskrit, samtliga strofers (ca 600000) 2) strängt metriskt-poetiska konstruktion och 3) traditionen av att härstamma från en och samma källa, dvs Bhagavan Dvaipayana Vyasas hjärta.
De mer mänskligt influerade religionernas skrifter och deras inbördes stridigheter måste vi däremot ta ’cum grano salis’ (med en nypa salt), utan att fördenskull förkasta den etiska livssyn som präglar de flesta religioner och deras utövare.

I nästa del ska vi avhandla den mest levande aspekten av gudomen: dvs som gestalt och egen person med eget liv, rike, eviga följeslagare och därmed som upphov till den sägenomspunna och legendariska mytologin, som, till följd av alla ’blåkopior’ planeten runt kommit att betraktas som enbart mytologi, dvs läran om lögnen.
Mvh Tobunitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? Del 9

Det finns många strofer i de vediska urkunderna som påvisar gudomens olika aspekter, expansioner, avataras, devas (ung. ’halvgudar’) mm. Somliga västerländska, teologiska föreställningar tolkar detta som polyteism eller ’mångguderi’ och därmed som paradoxalt eller omöjligt, eftersom gud är ’en och ett’, enligt många.

 

Somliga förbinder också det vi kallar för ’andlig vetenskap’ med hinduismen som är en ytterligt mångfacetterad religion. Den har lika många ansikten som vilken annan religion som helst och, liksom dessa, enbart en viss anknytning till andlig vetenskap, oaktat det faktum att den andliga vetenskapen finns i de vediska urkunderna, framför allt i vår Bhagavata Puranam, som i sin tur manifesterats i Indien där också hinduismen växer och frodas. Därför kan man givetvis tycka att hinduismen borde ligga närmare den andliga vetenskapen än övriga religioner. När det gäller sådana andliga begrepp som tolerans, acceptans och ödmjukhet är nog detta sant.

 

Den andliga vetenskapens (påstådda) enastående, absoluta verklighet är en och densamma samtidigt som den har många aspekter eller expansioner.

En av de viktigaste stroferna härvidlag hittar vi i Bhagavatam I. 2. 11:

 

’Lärda transcendentalister som känner till den andliga verkligheten kallar denna enhetliga substans för Brahma, Paramatma eller Bhagavan’

 

Låt oss betrakta denna strof och dess mening som en grundläggande andlig princip, eftersom den dels finns i Bhagavatam, dels återkommer i samma urkund i bok V. 12. 11 och på många andra ställen, samt att de tre aspekterna av gudomen reflekterar en avglans av den sk guna-läran som beskriver de tre underliggande principerna i den (relativa och sekundära) materiella världen, dvs vår värld. Dessa tre krafter, principer, ’mateirens byggstenar’ eller gunas, alltså tamas, rajas och sattva, kan ses som en modellkopia av ett system som även finns, – i original – i den eviga verkligheten.

 

De kinesiska filosoferna bakom Rörelsens Bok eller I Ching översatte dessa gunas till, i tur och ordning,  ’jordiska’, ’mänskliga’ och ’himmelska’, vilka i sin tur gett upphov till den (numera ofta stympade) yin- & yangläran, såväl som akupunktur, t’ai chi, chi qong mm.

 

Gunaläran är kanske inte så synlig för de flesta människor, däremot representerar den en logisk filosofi utan religiösa eller andliga förtecken. I detta nsammanhang använder vi trots allt gunaläran som det synliga och konkreta, med hjälp av vilket vi kan påvisa det abstrakta och översinnliga eller transcendentala, eller det som också kallas för nirguna (icke-guna).

 

Den ’jordiska’ aspekten av den eviga verkligheten kallas enligt urkunden för brahma /uttal bramha/ på sanskrit. Detta begrepp kan översättas till: ’det som är stort och gör stort’. Detta brahma är neutrum eller en helt neutral andlig energi som genomtränger alla världar, – både mikro- och makrokosmos. En odelad ren och gestaltlös, andlig energi som förklaras i termer av utstrålning från en mer dynamisk medvetenhet. Ungefär som att solljuset och värmen bär budskap om solen. Detta advaita eller odelade brahma omtalas redan i olika upanishader, och uttalades som tidigare nämnts av den store Shankaracharya via hans utläggningar om ’monismen’ eller mayavada. Mayavada eller ’illusionsfilosofin’ grundar sig på ’advaita brahma’ på så sätt att kosmos och hela världen är en illusion, medan den underliggande brahma är ’the source’, den eviga grunden och den  enda verkligheten.

Shankaracharyas uppdrag var att endast obetydligt ändra på Gautama Buddhas lära, som går ut på att den eviga verkligheten inte alls finns, så tillvida att han (Shankaracharya) menade att den eviga verkligheten finns men innehåller ingenting.

Alla sk upplysta mästare och deras miljontals anhängare tassar omkring i denna gestaltlösa utstrålning (från gudomen) i tron att detta är den ultimata befrielsen, medan den i själva verket, enligt de riktigt centrala urkunderna (helst vår Bhagavatam), innebär tvärstopp för all andlig utveckling. Andlig utveckling handlar väl bl.a om ’fördjupning av vår medvetna kontakt med en Kraft större än oss själva’ – för att citera en del av 12-stegsprogrammets Elfte Steg. 

Om ’illusionisterna’ eller ’monisterna’ (vanliga benämningar på de som hänger sig åt advaita brahmavada, – se ovan), verkligen vore befriade skulle de inte vara beroende av sinnesnjutningar. Detta är ett av argumenten till att uppnående av den neutrala och gudomliga energin inte innebär riktig lycka, utan i stället innebär ännu mer ansträngningar efter den ’sanna kunskapen’. I denna brahmalycka finns heller ingen underordning, ödmjukhet eller tacksamhet. Däremot kan människan finna sin egen lilla gnista av evighet och gudomlighet och på så sätt påbörja en medveten strävan efter fördjupning i den andliga vetenskapen.

Förra delen av vår avhandling handlade en del om ’mani’ eller juvelen och vi minns kanske Shuka, Vyasas son som befann sig i atmarama eller självlycka redan i livmodern och inte ville födas in i ’det sekundära’ i det han visste att hans lycka skulle fördärvas. De flesta barn har med sig något av denna lycka och tappar den på vägen eller bakom vagnen..

Kombinationen av självlycka eller ’att vara nöjd med livet som det är’ och brahmavada eller filsosofin om det odelade gudomliga energiflödet,  är det som sätter stopp för vidare andlig utveckling. Det som s.a.s förbjuder inträdet av en högre medveten instans i mitt liv, i det att jag hellre nöjer mig med att vara ett med världsalltet än att böja på nacken och undersöka vidare. Att identifiera sig med världsalltet innebär ett slags mänskligt tillstånd av att vara gud alldeles själv och för detta ändamål måste människan få vara kronan på verket, eller själv utgöra skapelsens högsta instans och därmed också få utesluta alla eventuella andra gudomliga instanser.

På detta sätt finns det ’inget hål i hinken’, dear Liza, dear Liza och mänskligheten växer katastrofalt och tumultartat. Människan återföds med andra ord till en värld som enligt kaliyugas principer blir allt mer ohållbar, pådriven av en av principerna eller funktionerna av nästa aspekt av gudomen, (alltså av paramatma), dvs tiden.

Mvh tobynitai

 

ANDLIG VETENSKAP – finns det? Del 8

 

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 8

 

Andlig vetenskap finns, tror Tobynitai, men går inte att helt bevisa och alla försök i den vägen är därmed dömda att misslyckas pga av vår benägenhet för tvivel på fenomen som inte kan vägas och mätas. Denna omständighet – tvivlet – är källa till allt lidande, enligt somliga av de vediska stroferna!

 Den eviga gnistan i allt levande kallas atma eller purusha, eller  ädelstenen(mani; eng. money) som sover i dubbla isoleringsceller, dels det yttre, helt förgängliga materiella fängelset, dvs kroppen, dels sinnet, ’hjärtat’ eller mentala funktioner. ’Sover’ i det hon tror sig vara dessa ytterhöljen, dvs den sekundära kroppen och den inre isoleringscellen ’the mind’ (manas) eller antahkaranam (det inre redskapet) som har funktioner av ego, samordning mellan impulser och intryck utifrån och inifrån samt känslomässiga och intellektuella funktioner. På sanskrit finns det många olika namn både för kroppen och sinnet. Idag tenderar bägge dessa strukturer att bli ett, dvs den materiella energin får svara för både kroppen och sinnet, i det att de mentala funktionerna reduceras ner till neurologi.

Medvetandet som har förmågan att spegla sig självt skulle inte kunna göra detta om medvetande vore en enbart neurologisk process. De neurologiska processerna speglar sig liksom i och reflekteras och översätts eller reläas från ett, redan innan (hjärnan fanns), befintligt medvetande. Dylika filosofiska reflexioner förbiser hjärnforskningen som på sina egna vägar inte förmår hitta nyckeln till liv och medvetande, dvs ’den sovande juvelen’, utan letar i biokemin och annat förgängligt material. I brist på bättre utgår man ifrån att den materiella fysiska energin är förälder till medvetandet som då också tar slut när den materiella energin är slutkörd,  dvs du lämnar inte kroppen när du dör utan dör helt och hållet s.a.s

Sinnet eller antahkaranam kallas omväxlande för buddhi, chittam eller manas. Denna ytterligt sinnrika och skapade konstruktion kan mest liknas vid en mycket avancerad dator, vars ’mångmiljardterabyte-kapacitet’ samtidigt kan få plats i en encellig, fysisk organism, vilken sistnämnda då begränsar datorns kapacitet. I en människokropp hamnar ‘datorn och juvelen’, som bildar en enhet, på gränsen mellan den materiella energin och den rent andliga energiform som juvelen består av. Denna enhet kallas för jiva, ungefär ’levande varelse’ och omfattar ’allt som rör sig’ (calam) till skillnad från den rena fysiska energin som ’inte rör sig (acalam). Människan är den mest avancerade jivan på vår planet i det hon från sin gränsposition eller jivashakti kan slå på eller av strömbrytaren till en andlig (andligt vetenskaplig) väg. Hon kan alltså välja. Därmed inte sagt att människan är den högsta eller mesta avancerade jivan i vårt kosmos.

 Sinnet, hjärtat eller antahkaranam är till sin natur utåtriktat och använder de fysiska och mentala (subtila) sinnesorganen för att avnjuta den yttre och inre tillvaron eller sinnesobjekten. Ju längre från sig själv (dvs, atma) en jiva är, desto mer identifierar hos sig med sina två ’ytterhöljen’, – kroppen och  sinnet,  och i proportion härtill söker hon lyckan via sinnesorganen, – dock mot alla odds så att säga, i det att hennes innersta själv (atma) inte kan tillfredsställas av materiell eller förgänglig energi annat än högst tillfälligt. Så ju äldre kroppen blir desto svårare blir det att hitta lyckan via sinnesorganen (av naturliga skäl alltså). Vägen ut ur detta typiskt mänskliga predikament går i stort sett ut på att vända sinnets benägenhet att gå utåt inåt. Inåt mot vadå? Du pratar väl om yoga och meditation nu, – eller vad?

Så, inåt mot som sagt vadå? Mot det  jättelika ‘ingenting’ som filosofierna från avataran Gautama Buddha (ca 500 f.Kr) och Shankaracharya ca 500 e.Kr? Buddhas ’ingentinglära’ som säger att den eviga verkligheten inte finns och/eller Shankaracharyas ’advaitavada’ dvs läran som säger att den eviga verkligheten finns men innehåller ingenting. Det är mot dessa två jättefilosofier som vi ska vända vår håg, eller vad? Miljarder människor tror på dessa läror, de övriga miljarderna tror på religionerna inklusive naturvetenskapen eller den materiella religionen. De sistnämnda lärorna är till stora delar utåtriktade via sinnesorganen och hittar lyckan i gemenskapen inom den egna organisationen och/eller den ena efter den andra naturvetenskapliga upptäckten som lovar lycka och välstånd.

Få inser att både buddhismen och taoismen m.fl. är ateistiska läror som erbjuder den enskilde att uppleva sig själv (människan) som ’kronan på verket’, som gud eller som enhet och identitet med världsalltet. Stolthet och självcentrering är konsekvenser av dylika läror. Tacksamhet, ödmjukhet, maktlöshet och kapitulation, ansvar och ärlighet får stå tillbaka till förmån för de fyra konstruktionsdefekterna (bhramadi) som vi beskrev tidigare (del 2). Därtill kommer den sk hridyagrantha eller ’hjärtats knut’ som i väst kallas för de sju dödssynderna medan i öst kallas de för ’hjärtats sex fiender’ så när du ska vända sinnet inåt möter du dessa ’vapendragare’ för sinnesnjutning, dvs 1) ego (ahamkara) och 2) stolthet (matsara) som tillsammans bildar Mr eller Mrs Ha Rätt; 3) begär efter lust (kama) och 4) habegär (lobha) som tilsammans formar Mr eller Mrs Må Bra samt 5) okunnighet (avidya) och 6) frustration/ilska (krodha) som utgör ’Den Dumma Ilskan’,  – det yttre försvaret mot kritik gentemot Ha Rätt och Må Bra.

Inte underligt att världen ser ut som den gör, kontrollerad och styrd som den är av människan, kan man tycka! Det är upp till den enskilde individens eget ansvar och ärlighet att försöka ta sig ur eller vilja bli kvar i omloppet av födelse, liv och död. Lusten att leva är en medfödd instinkt hos allt levande, enligt Patanjalis Yoga sutras. Andlig utveckling är inte heller en fråga om att ta livet av sig. Däremot kan man se andlig död som ett slags självmord, medan vanliga (fysiska) självmord helt enkelt anses som ‘illegala’ enligt de vediska urkunderna, i det vi i strikt mening inte ens äger vår egen kropp.

 

Den andliga vetenskapen säger inte enbart att vi måste vända sinnet inåt för att frigöra oss ur de två fängelserna. ’Kunskap om världen enbart leder till stort mörker’, ’men kunskap om evigheten enbart leder till ett ännu större mörker’, säger t.ex. Isha-upanishaden,  ’medan kunskap om bägge är det som hjälper’. Att sätta sig med benen i kors och begrunda evigheten i form av ingenting, tomhet och odelbarhet leder till ett stort mörker, eller, som Bhagavatam påpekar på många ställen: ’tvärstopp i fråga om andlig utveckling’! Kan man vara tacksam och ödmjuk inför ’ingenting’. Jo, allting är ju samma sak som ingenting, osv ordvrängning. Så världsalltet är samma sak som ingenting och någonting väldigt stort att bli ödmjuk inför? Nej, verkligen inte men om där funnits någon for av överordnad intelligens som kontrollerar vårt öde, våra handlingar, vår födelse, vårt liv och vår död, ja då skulle man kunna tänka sig bli lite mjuk inför sitt öde, kanske få lite kontakt, vägledning och styrka. Det är detta, dvs överordningen  som Bhagavatam och många andra vediska urkunder påstår att det finns och vill informera om. Utforskningen av detta överordnade medvetande är det som kallas ’sanatana dharma’ eller vår andliga vetenskap och som för varje individ innebär andlig utveckling ’på riktigt’. Bhagavatams 18000 strofer beskriver själva vetenskapen och när det gäller det gudomliga medvetandet så beskrivs det som en andlig trefaldighet som bara mycket avlägset men dock påminner om den kristna religionens heliga trefaldighet.

Vi ska beskriva just den strofen i nästa del innan vi ger upp hoppet om att den andliga vetenskapen kan beskrivas, utan att man första har erfarit en del av densamma. Mvh tobynitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 7

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 7

 

Vediska urkunder som innehåller ’andlig vetenskap’, dvs vårt ämne, använder sig ibland av det synliga för att antyda det osynliga, transcendentala eller översinnliga. Det som syns, hörs och märks på olika sätt är religionerna, deras krig och inbördes konflikter som på något utkristalliserat sätt innehåller ingredienser av den andliga vetenskapen som dock  inte kan organiseras, eftersom den tillhör evigheten, – i motsats till religionerna. Dessa organisationer präglas uppenbarligen av till visshet gränsande tro, – en tro som man i många fall gärna går i döden för. Dessa fenomen är synliga och påtagliga. Enligt en andlig princip är det oförenligt att älska gud och samtidigt hata människor, djur eller natur. Begrepp som etnisk rensning, hedersmord och terrordåd har ofta religiösa övertoner och handlar om uteslutning som är ett typiskt mänskligt fenomen. Vi människor har stor förmåga att utesluta varandra ur olika sammanhang, inte bara religiösa, utan även politiska, sociala osv. Dessa typiskt mänskliga processer är högst påtagliga och hör inte till den andliga vetenskapen som är till för alla, saknar bedrägeri och finns nedtecknad i den vediska Bhagavata Puranam eller Bhagavatam som vi nämnt några gånger som den förnämsta ’shabda pramana’ eller den mest ’omänskliga’ (apaurusheya)informationskällan till den andliga vetenskapen. Slutsatsen blir att de urkunder som översätts av och förändras av människor på sikt dräneras på det andligt vetenskapliga till förmån för det mänskliga tillrättaläggandet som blir mission och religion.

Alla religioner innehåller för övrigt inslag av den andliga vetenskapen eller gemensamma nämnare såsom tro, hopp och kärlek, lovprisning, tacksamhet, ödmjukhet, god etisk livssyn osv.

Även vår förnämliga Bhagavatam som är en kommentar till Mahabharatam och Brahma- eller Vedantasutra har blivit religion, mission och organisation i och med ISKCON som startade för ca 40 år sedan och betyder the International Society of Krishna Consciousness. ISKCON har översatt de andligt vetenskapliga urkunderna till otaliga talspråk världen runt. Den populära Bhagavadgita t.ex., som utgör ca 700 strofer av det jättelika nationaleposet Mahabharatam på 100000 strofer,  har den anspråksfulla titeln ’Bhagavadgita Som Den Är’. Redan titeln är kaitava eller ett bedägeri.  ISKCON har också sedan tillblivelsen lämnat den andligt vetenskapliga principen om icke-mission som t.o.m. beskrivs i Gita. Man predikar i stället vitt och brett världen runt. Många av Tobynitais vänner tillhörde icke desto mindre en gång ISKCON så det är inte människorna vi talar om eller kritiserar, utan the ’Mission Impossible’, dvs  det ovetenskapliga i att pådyvla någon annan sin egen övertygelse om gud och evigheten. Säger man ’Krishna’ i Sverige så reagerar de flesta människor negativt och vill inte höra mer.

Tidigare nämnda advaitavada eller opersonlighetsfilosofin har miljoner anhängare världen runt, trots att det är ca 1400 år sedan Shankaracharya (Shivas avatara) presenteradefilosofin i syfte att matcha och kontra Buddhas ’ingentingfilosofi’ (Shunyavada), som avsåg och tog makten från det missbrukande prästerskapet, – brahmanerna, genom att ifrågasätta urkunderna. Shankaracharyas uppdrag var dessutom att locka tillbaka människorna till vedas, framför allt då till puranas som kan studeras av alla. Bhagavatam, Mahabharatam och Brahmasutra m.fl. är de förnämsta urkunderna kring den sk bhedaabheda-vada (’skild icke-skild filosofin) som med avseende på den andliga vetenskapen har ’personligheter i evigheten’ som på ett obegripligt (acintya) sätt är samtidigt skilda och åtskilda från människans atma eller slumrande andliga gnista. Denna gnista eller ’juvel’ (mani) eller atma (’det som bär den som går’) har egenskaperna och funktionerna av ’sann kunskap (sat), rent medvetande (chit) och gudomlig sällhet eller lycka (ananda), samtidigt som den är betingad av den materiella och sekundära energin i tron att den är kroppen och/eller psyket och personligheten. Denna slumrande tillvaro utgör grunden till all rädsla i det att förgängligheten i det materiella ständigt grinar oss i ansiktet. Ingenting- och opersonlighetsfilosofierna hävdar att kontakten med atma eller ens innersta själv, liksom bakom innehållet i medvetandet är den ultimata lösningen eller upplysningen, tillika med identifikationen mellan en själv och alltet (ev. gud), illusioner som kullkastas av personlighetsfilosofin som presenteras i Bhagavatam m.fl vediska urkunder.

Man kan säga att Bhagavatam presenterar ytterligare tre andligt, vetenskapliga begrepp eller aspekter av det gudomliga, – åtskilda men icke okommunicerbara, andliga enheter i relation till de levande varelsernas atma, varav sistnämnda består av samma andliga kvaliteter som de tre aspekterna, – fast i oändligt mycket mindre omfattning, – jämförbart med en solstråles förhållande till solen, dvs ljus och värme men inte ens i närheten av solljuset och solvärmen. Detta kan upplevas som oroväckande eller hotfullt i det att en människa kan avsky och t.o.m avundas en eventuell levande gud, – det centrala i den vedisk-andliga vetenskapen! Mvh Tobynitai