ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 5

 Den gode läsaren har förstås insett att vi vill beskriva, hävda och fastslå de vediska urkunderna, och då främst den sk Bhagavata Puranam eller Bhagavatam som den främsta källan till den sk andliga vetenskapen. Korrekt uppfattat!  Därmed har också den omfattande läsekretsen minskat betydligt! Detta bl.a. för att de fyra defekterna (bhramadi, – adi betyder osv eller etc, – ett vanligt språkbruk i urkunderna för att spara utrymme i stället för att upprepa redan tidigare sagda) har slagit till, tillsammans med det så kallade sunda förnuftet!

Av ca 600 tusen strofer i den totala urkundsmassan är det alltså Bhagavatams 18 tusen strofer som är bäst på den andliga vetenskapen? Korrekt! Men varför?

Jo, för att författaren inte blev nöjd förrän han uttalade en andra version av Bhagavatam, och för att hans son Shuka drogs till att studera dessa tolv böcker om 18 tusen strofer, trots att han redan var ren och befriad från den illusoriska bindningen till sin kropp, sinnesorganen och objekten, och för att andra skrifter, puranas och itihasa, framhåller Bhagavatam som den främsta auktoriteten. Härtill finns åtskilliga ställen i urkunderna, varav vi valt några få uttalanden, – se tidigare delar av denna serie.

När Bhagavatam beskriver den andliga vetenskapen vänder den sig inte till någon organisation, religion, sekt, kyrka, kast eller särskild klass av människor, utan till var och en och utan bedrägeri.

Bhagavatam uttrycker också den urspungliga mytologin om olika gudar, halvgudar, himmelska nymfer, människor, djur, demoner och monster, etc jivas som ’befolkar’ varje kosmos. Denna sk sanatana dharma eller ’eviga ordning’ eller sanna mytologi har med tiden smittat av sig eller förknoppats i rena mytologier som fortfarande har vissa gemensamma drag med originalet såväl som i förhållande till varandra. Med tiden har dessa mer eller mindre religiösa mytologier, – t.ex. egyptiska, grekiska, romerska, fornnordiska m.fl. förkastat originalet och därmed övergått till den egna, rena mytologin. Det blir således enkelt att förkasta alla mytologier och ersätta mänskors depriverade behov av andlighet med sagor av typ science fiction och vilda fantasier om tomtar och troll och alla möjliga och omöjliga varelser.

Den vediska mytologin innehåller också ’logos’, dvs logiska eller fattbara och förnuftia förklaringar och definitioner av varje enskild varelse eller jiva och vederbörandes förhållande eller sambandha till andra andliga enheter och funktioner.

Sambandha betyder givetvis samband och är en stor del av den andliga vetenskapen. Flera av Bhagavatams tolv böcker kretsar kring olika samband och relationer. Andra vetenskaper letar också efter mer eller mindre systematiska samband mellan ting, händelser och fenomen.

Vidare finner vi begreppet abhidheya som betyder metod som givetvis också redovisas i alla vetenskaper. Slutligen har vi prayojana som betyder mål och som är ett viktigt koncept även i alla andra vetenskaper.

Bevis nr 2?

Kan dessa tre viktiga vetenskapliga begrepp samband, metod och mål vara bevis nr 2 på att det kan finnas något som kallas andlig vetenskap? Knappast, däremot möjligen indicier? För att dessa begrepp ska vara reliabla och solida måste vi ju undersöka sambanden, metoderna och målet och ta ställning till dessa utredningar och deras slutsatser. Dessa finns i Bhagavatam.

Nu först tillbaka till historien. Vi sa tidigare att Gautama Buddha steg in i världen som avatara och predikade tomhetens filosofi, – shunyavada. Detta innebar  avsiktligt att vediska urkunder tappade allt inflytande som ’gudrepresention’ eller andlig vetenskap och därmed förlorade också prästerskapet, brahmanerna all makt, vilket var meningen med Buddhas budskap. Nu gick det några sekel och ’ingentingläran’ utbredde sig över hela Asien, bortsett från hur det blev i Tibet där lamorna insåg att Buddha var en avatara och dyrkade honom med hjälp av olika skolor. (De fick som bekant inte utveckla sin tro i lugn och ro i det att den kinesiska buddhismen, taoismen (vilka i mångt och mycket är identiska) och konfucianismen, representerade av den moderna, kapitalstarka kommunismen ockuperade Tibet. Så numera är t.o.m. den vise och fredsälskande Dalai Lama hotfull för de kinesiska ledarna som kanske innerst inne fruktar sanatana dharma eller den eviga ordningen).

Enligt Padma Purana, Uttara khanda 71.107: Säger Gud till en av sina vänner och expansioner (Shiva):

 

  1.                         Shiva, gör folk avoga mot mig,
  2.                         genom spekulativa ord,
  3.                         som så döljer mina krafter,
  4.                         så skall världens folkmängd öka.

Jiva Gosvami som genomförde många avhandlingar om den andliga vetenskapen, säger följande i Tattva Sandarbha (tattva betdyer ung ’sanningens princip’; medan sandarbha betyder sammanställning) 23. 3:

”Det är välkänt att Shankaracharya är en avatara av Shiva (Shiva kallas ofta Herren Shankara). Han förstod vikten av Bhagavatam, som, med sina principer om att tjänande gudskärlek vida överträffar lyckan i den opersonliga befrielsen, bevisar att bhakti (gudskärlek) är överlägsen hans egen doktrin om impersonalism….”

Första steget till att överbrygga det stora gapet mellan ’tomheten’ i buddhismen och ’personalismen’ i Puranas och Itihasas blev att återuppväcka människors tillit till vedas eller den andliga vetenskapen som förstörts av människan själv.

Därför introducerade Shankaracharya sin lära, Advaitavada som är en variant mellan ’tomheten’ och ’personalismen’. Från ’Det Absoluta Är Ingenting’ till ’Det Absoluta Är Någonting Men Innehåller Ingenting’. Skillnaden är nästan omärkbar men innebar likväl en långsamt växande förändring tillbaka i riktningen mot vedas auktoritet. Shiva själv beskriver advaitavada som förtäckt buddhism.

Shankaracharyas framställning av mayavada eller advaitavada planlades av den högsta gudspersonen som visste att så länge betingade själar inte hade tillgång till urkundernas sanna budskap, kunde de bara spekulera och inte ha något hopp om att bli befriade från kretsloppet av födelse, liv och död, – varvid världens folkmängd skulle öka katastrofalt.­­­ Långsamt ökade intresset för vedas, eftersom advaitavada eller ’icke-två-filosofin’ har viss täckning i Vedantasutras och i vissa upanishader som på olika sätt utreder begreppet brahma som betyder ungefär ’det som är stort och gör stort’.

Mvh tobynitai

 

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 6

Det känns som om vi bör diskutera och förklara en del begrepp innan vi går vidare. Vi kan börja med sanskrit eller ’samskrta’ som betyder det elaborerade, upphöjda eller perfekta och anses härröra från ljudvibrationen aum. Alfabetet eller tecknen kallas ’devanagari’ betyder ungefär ’gudarnas stad’ och associerar till det språk som talas i ’himlavärldarna’. Många språkforskare betraktar sanskrit som vilket språk som helst och anser att det har talats av olika folk och uppkommit i en eller annan asiatisk provins. Varför vedas skrivs på sanskrit förklarar inte språkforskarna, däremot vet man att det fanns en sk vedisk sanskrit som var något enklare och annorlunda från den sk klassiska sanskriten som kom senare. Under tiden från satyayuga (sannningens ålder, ’gudlåldern då alla varelser förstod allting och levde i total harmoni och lycka) via tretayuga till slutet av dvaparayuga (då den andliga vetenskapen blev mer fördunklad), – då uttrycktes alla urkunder oralt i traditionen av sanatana dharma (den eviga ordningen), eftersom människans minne var av en helt annan kaliber än idag i det hon kunde omfatta tusentals strofer innantill och överföra dem i den successiva traditionen av lärare och elev, generation efter generation. Någonstans här för bortåt fem tusen år sen började minnet svikta och man nedtecknade devanagari, grammatik och skriftspråk. Vid den här tiden befann sig Krishna och tusentals av Hans eviga följeslagare på jorden. De deltog i ett omfattande krig som beskrivs i eposet Mahabharatam, i vilket verk också Bhagavad Gita förekommer. Det är möjligt att Krishna och några av hans följeslagare bidrog till skapandet av skriftspråket eftersom de påverkade alla aspekter av tillvaron i Indien såsom politik och regering, ekonomi och handel såväl som språk och kultur. Efter kriget försvann Krishna från jorden. Förvirringen och sorgen blev stor även bland astronomerna som kalkylerade tiden, – många av dessa människor följde med upp till Himalayas och de som blev kvar vid hovet tappade eventuellt alla koncept kring tideräkningen. Så när dvaparayuga tog slut inleddes kaliyuga eller den mörka tidsåldern och ingen visste längre hur den tidsperioden skulle kalkyleras. Därför råder oenighet än idag gällande sk vedisk tideräkning. Somliga anser att vi har ca 428 tusen år kvar av kaliyuga, vilket innebär att människan gradvis tappar all förmåga till empati och andlighet till förmån för makt och pengar samtidigt som alla sjukdomar och naturkatastrofer ökar tillsammans med jordens folkmängd. Andra anser att vi befinner oss ca 300 år in i en ny dvaparayuga, vilket ju för jordens del vore bättre i det att människans andliga tillväxt i så fall är på bättringsvägen. Om inte denna oenighet rått skulle kanske vedisk tideräkning gälla över hela planeten i stället för som nu en hel del olika tideräkningar med den gregorianska som börjar med noll vid Jesu födelse som den populäraste och mest utbredda.

Hur som helst nedtecknades urkunderna på sanskrit vilket innebär att texterna är så gott som helt fixerade vid den ursprungliga ordalydelsen sekel efter sekel, vilket inte gäller några andra, yngre urkunder på jorden, vars språk också talades och därmed förändrades liksom texterna.

 

Bevis 3.

Detta kan betraktas som bevis nr 3 i det att den andliga vetenskapen har ett hållbart, vetenskapligt och systematiskt språk, större än några andra språk på jorden. Alltså det upphöjda, elaborerade och perfekta språket sanskrit. Alla vetenskaper ståtar med ett eget språk, inte minst naturvetenskapen som idag kanske är den största ’religionen’ i världen, ty även naturvetenskapen är baserad på tron på mätmetoderna och slutsatserna, vilka är mer eller mindre tydliga förlängningar av de defekta sinnesorganen, tillsammans med logik och beprövad erfarenhet eller information.

Naturvetenskapen och den andliga vetenskapen skiljer sig åt vad gäller det man fäster sig vid eller uppmärksammar, mäter och utreder. Naturvetenskapen ägnar sig således åt sådant som kan mätas på längden, bredden och djupet, det som kan vägas i ytterligt små och ytterst stora mängder, hur dessa atomer, molekyler och andra enheter kan analyseras, sönderdelas, blandas och samordnas i olika kategorier. Naturvetenskapen producerar enbart materia i form av instrument, datorer, maskiner, mediciner osv.

Den andliga vetenskapen anser allt detta som ’maya’, som ordagrant betyder ’det mätbara’ och som också betraktas som sönderfallande och förgängligt, skapat och därmed sekundärt. Detta kallas också ’samsara’ det sammanflutna, ihopsatta, vars tillkomst (sarga och visarga)beskrivs på helt andra sätt än av t.ex. materialismen eller darwinismen som anses vara naturvetenskapliga förklaringsmodeller till kosmos uppkomst, där människans medvetande anses vara fött ur materia eller kroppen, trots att kroppen blir materia när människan lämnar densamma, och trots att man inte kan förklara ingredienserna, elementen och substanserna, och trots att många ’utvecklingssteg’ i evolutionen fortfarande finns kvar. T.o.m. kyrkan tror på den naturvetenskapliga modellen i det hon säger: ’Av jord är du kommen…’ osv. Kanske skulle hon hellre säga: ’Av ord är du kommen…’ osv. Hari om tat sat!

 

 

 

 

 

 

 

Andlig vetenskap, -finns det? Del 4

Förra delen var svår och gav inga direkta belägg för att det finns något som kan kallas andlig vetenskap, – det var mest frågan om mytologi som ju är religionens väsen. Vad vi ska komma åt  i detta sammanhang är inte mytologi, utan snarare vilken urkund, dvs logos om ‘den eviga verkligheten’ som kan anses äldst och bäst. Det var detta förra delen kretsade kring.

Vi måste tyvärr bekanta oss med några nya namn och begrepp och ibland s.a.s i förväg, dvs innan vi börjar förstå något om ämnet ifråga, och detta är ofta ett besvärande krav på och hinder för den gode läsaren. Så är det för övrigt med alla vetenskapliga discipliner, vilket innebär att de flesta människor egentligen inte begriper sig på densamma, men icke mindre desto tror på den.

I slutet av en tidsålder som kallas för dvaparayuga (avlägset påminnande om bronsåldern) och som anses pågå för ca 5000 år sedan så färdigställde den store Vyasa som tidigare nämnts Bhagavatam eller Bhagavata Puranam såsom kronan på verket av samtliga vediska urkunder. Boken beskriver själv hur allt detta gick till, – om Vyasa nedstämdhet, hans lärares (Narada) bidrag och sonen Shuka mm. ‘Den store Vyasa’ säger vi för att han anses vara en avatara, – en guds ordavatatara. Ava-tara kommer av roten ‘tr‘ som betyder traversera, överkorsa, inträda mm. Svenska ordet ‘tro’ härstammar från samma rot och innebär någon form av transport eller traversering. Begreppet ‘man-tra’ innehåller samma ordrot (‘tr‘), medan ‘tra’ fått den överförda meningen ‘rädda’. ‘Mantra’ betyder således ‘människoräddare’.

Före Bhagavatam skrev Vyasa Mahabharatam bestående av sex miljoner strofer. Av dessa finns tre miljoner på de ‘himmelska nivåerna’, en och en halv miljon hos ‘förfäderna’ och en miljon fyrahundratusen tusen hos ‘gandharvas’ (musicerande andar som sägs finnas även i skogen!). Resterande hundratusen strofer finns hos oss människor.  Trots förkortad så är Mahabharatams version på vår planet det längsta epos som finns i vår värld. Till följd av dess djup och tyngd vad gäller ämnen, ‘mahat-tva’ resp ‘bhara-vatva’ så kallas den Mahabharatam. Den vägdes en gång mot de fyra vedaskrifterna och befanns vara tyngre, – inte enbart i omfång utan i fråga om djup och val av ämnen.

I den naturliga kommentaren till Mahabharatam, dvs i Bhagavatam sägs: (III. 5. 12) ”Din vän, den store Vyasa har redan beskrivit Guds översinnliga egenskaper i sitt stora verk Mahabharatam. Idén med detta verk är att dra folks intresse till ‘berättelser om gudomen’, via folkets benägenhet till att lyssna till och ta del av världsliga ämnen.”

Mahabharatam är en urkund som kallas Itihasa vilket betyder ung.: ‘Så var det förr, det begav sig, – så hände det sig’ och i detta ofantliga verk beskriver Vyasa en kusinkonflikt gällande landområden, – en konflikt som fick världsomfattande konsekevenser och anses historiskt belagd. Först ganska långt in i handlingen träder Krishna in i bilden. Han är också kusin till de övriga inblandade kusinerna. Längre in i handlingen reciterar Krishna den sk Bhagavadgita för sin vän och kusin Arjuna.

Tack vare det världsliga och familjära i dramat blir människan intresserad av att läsa och studera verket som gett upphov till tusentals filmer och andra dokumentationsformer.

Bhagavatam är enligt många uttalanden i andra puranas, den viktigaste, fullödigaste och mest auktoritativa kommentaren till Vyasas tidigare verk Mhabharatam och Vedantasutra.

När Bhagavatam för första gången i vår tid, och i sin helhet, skulle reciteras blev Vyasas son Shuka vald som uppläsare. Hans egen far, den store Vyasa och dennes lärare, den himmelske siaren Narada fanns med i det mångtusenhövdade auditoriet. Både Vyasa och Narada upplevde att de hörde Bhagavatam för första gången när orden flöt ur munnen på Shuka.

Nu följde en blomstrande tid i världen (som Indien kallades på den tiden) i det att människorna fick undervisning direkt ur Bhagavatam, – trots att vi befann oss i den mörka tidsåldern (kaliyuga liksom fortfarande). Prästerskapet eller brahmanerna som högsta kast höll i undervisningen. Ungefär 500 år f.Kr. var situationen annorlunda: Brahmanerna hade tillskansat sig all världslig makt, t.o.m. över politiker och krigsherrar i kraft av sina höga, andliga ämbeten som således missbrukades. Konsekvensen av detta blev att Gautama Buddha nedsteg som avatara.

Buddhas budskap var i korthet: den absoluta verkligheten finns inte. Buddhismen, eller tomhetens filosofi spreds snabbt över i stort hela Asien, varvid den vediska urkundsmassan förlorade praktiskt taget allt inflytande. Ingen ville längre lyssna till några mytologiska berättelser eller ägna sig åt någon form av sadhana, yoga eller andlig disciplin och därmed kom brahmanerna eller prästerskap på skam och förlorade makt och inflytande, vilket alltså var meningen, och något som också upprepas.

Vad har vi nu för bevis på andlig vetenskap? Vi ska nämna ett i detta avsnitt.

1) Vi har en enda sammanställare, samordnare eller uttalare av hela den vediska urkundsmassan som omfattar ca 600 tusen strofer, varav varje strof innehåller fyra versrader i strikta versmått, allt författat på icke-talspråket sanskrit, vilket gör skriften oföränderlig över tid. De vediska urkunderna omfattar inte bara vår ‘andliga vetenskap’, utan alla tänkbara ämnen såsom algebra, arritmetik, arkitektur, medicin osv. En enda ‘människa’ bakom hela detta verk? Nej, denne sk Bhagavan Dvaipayana Vedavyasa är en sk ordavatara och vi lär bekanta oss med den ursprungliga betydelsen av detta begrepp. I t.ex. Skanda Purananam: ‘Liksom en person tar saker och ting i huset och använder dem, så har många människor tagit kunskaper från den vida skyn av Vyasas hjärta och använt dem’. Eftersom han sammanställt samtliga skrifter har han också beskrivit sin egen roll på många ställer i urkunderna, – framför allt i puranas.  Han har också själv en avgörande roll i Itihasan Mahabharatam.

‘Hela världen avsmakar resterna av Vyasas kunskap’, heter det enligt ett vanligt uttryck på sanskrit. Eftersom han också är på jorden som asket, människa, far, vän mm så kämpar han i sin ashrama, Badarayanashrama i Tibet, blir deprimerad efter att ha sammanställt de fyra vedaböckerna med de 108 upanishaderna, de två itihasas Ramayana och Mahabharata, de arton puranas, den stora sammanfattningen Vedantasutras samt sk smritis och vedangas. Han har själv en stor lärare i den himmelske siaren Narada som förekommer i många puranas och som också har en lärare i den sk världsskaparen Brahmaa, vars dag omfattar 4.320 miljoner jordeår!

mvh tobynitai

ANDLIG VET.SKAP – FINNS DET – DEL 3

Urkunder, dvs gamla böcker och skrifter från de olika världsreligionerna kan vi inte godkänna helt utan omsvep som tillförlitliga informationskällor kring vårt område. Privata mer eller mindre förvirrade insikter om andlig vetenskap kan vi inte heller godkänna. Tobynitai som skriver detta vinnlägger sig i allra högsta grad om att inte ha några egna åsikter i frågan,  utan bara relatera vad han läst efter att i mer än 40 år studerat olika vediska urkunder på originalspråket sanskrit. ‘Vediska’ betyder härstammande från ‘veda’, som betyder vetande och omfattar ca 600 tusen strofer, varav varje strof består av fyra versrader nertecknade på olika versmått. Så omfattar t.ex. Bhagavad Gita 700 strofer och utgör 18 kapitel i ett många gånger större verk, – världens största nationalepos Mahabharata, som är ca sju gånger större än Illiaden och Odyssén tillsammans. Så är fortfarande t.ex. Bhagavad Gita översatt till uppåt en 200 olika språk världen över och här kommer en del av kruxet! Varje översättning från sanskrit till något talspråk äventyrar på sikt budskap och mening i grundtexten för att inte tala om eventuella tolkningsfel som smugit sig in i de olika språkdräkterna. Talade språk förändras över tid och kan på så sätt förrycka betydelsen. Varje översättning binder meningen till en, två eller tre tolkningar medan den ursprungliga versionen på sanskrit tillåter 64 olika tolkningar av varje strof. Så vi kan inte  anse att översättningar är tillförlitliga, – de är nödvändiga, eftersom få förstår sanskrit, men inte tillräckliga.

Varför ska vi tro att sanskrittexter kan vara ‘shabdapramana’, dvs översinnliga kunskapskällor? Jo, för att vissa vediska urkunder säger det om sig själva och för att texterna inte förändras över tid. De försvinner också liksom allting i och med upplösningen av vårt universum efter en kalpa (jättejätte lång tid!), – för att dyka upp igen vid en ny begynnelse. Allt är i evigt omlopp!

För ca 5000 år sen, – i slutet av den sk dvaparayuga så var den i särklass viktigaste och mest auktoritativa av alla vediska urkunder, dvs Bhagavatam ännu omanifesterad i sin fullödiga form, medan det stora nationaleposet Mahabharatam, Ramayana och samtliga 18 puranas, de 108 upanishaderna och de fyra sk vedaskrifterna fanns sammanställda, liksom sammanfattningen av alltihop, – den sk Vedantasutra. Författaren eller sammanställaren hette Dvaipayana Vyasa och höll till vid Badarayanashrama i Tibet. Var fick han informationen ifrån? Jo, från Narada (mänskogivaren), en himmelsk siare som kunde komma och gå vart han ville i universums 14 plan. Narada var alltså Vyasas lärare. Och varifrån fick Narada informationen, dvs hela den vediska urkundsmassan, – jo från världsskaparen Brahmaa -en ande som växt och växt efter att i ca 100000 år mediterat över stavelsen AUM (troligtvis hebreiska= amen!). Varifrån fick han info? Direkt från Bhagavan – bäraren av sex stora krafter, och vilket begrepp vi brukar kalla GUD, – ett annat krux är att många människor tagit på sig den titeln, utan att kunna redovisa mer än en bråkdel av dessa krafter (som redovisas i urkunderna).

Därför talar man om översinnlig kunskap eller shabda pramana. Ett annat uttryck som kommer tillbaka då och då är apaurusheya, dvs ‘ej av människa’. Människa heter t.ex. nara, purusha eller manushya på sanskrit medan paurusheya betyder från människa, apaurusheya – icke från människa.

Nu hade alltså Vyasa sammanställt uppåt 600 tusen strofer på sanskrit och i versform, ett praktverk som ingen vanlig människa kan göra, – inte ens idag. Mängder av olika versmått, – namn, händelser, fenomen och berättelser, allt sammanställt i ett häpnadsväckande och storslaget sammanhang, uttömmande  besvarande alla tänkbara spörsmål om livet, döden, moral, etik, – handling (karma), kunskap (jnana), gudskärlek (bhakti) osv. Av alla skrifter värderas puranas (‘ålderdomliga’, ‘rena’ /pur/ och ‘fullkomliga’) som de viktigaste och dessa indelas i sex ‘jordiska’, sex ‘mänskliga’ och sex ‘himmelska’. Det är i stort sett samma slags varelser (jivas) i alla skrifter, dvs insekter, maskar, fåglar, djur, människor, olika slag av demonder, monster och halvgudar (devas), och vissa siare, berömda brahmaner och kungar återkommer här och var i de olika skrifterna och bidrar på så sätt till helheten, meningen och sammanhanget. I många ‘lägre’ puranas lovprisas Bhagavata puranam som den främsta och mest initierade av alla urkunder. I Padma puranam som fanns i en långt tidigare tidsålder (satyayuga) uppmanas man att studera Bhagavatam som alltså återigen manifesterades i en senare tid (alltså slutet av dvapara yuga).

Likväl var inte den store Vyasa nöjd, – han satt i sitt ashram och hängde med huvudet (allt detta står i Bhagavatam själv), – han var deprimerad helt enkelt, tyckte inte att han hade gjort ett tillräckligt bra jobb men fick inte kläm på vad det var som i så fall fattades. Då kom hans lärare Narada förbi och förstod genast vad det var frågan om. ‘Du har visserligen sammanställt Bhagavatam men på ett ytligt sätt, – begrunda guds ‘ordgestalt’ mer ingående och föreställ dig det gudomliga s.a.s inifrån’. Vedavyasa föll i trance och såg på så sätt den fullödiga versionen av Bhagavata puranam som han därefter började sammanställa. Han fick ungefär samtidigt en son, Shuka, som redan i livmodern insåg att han inte ville födas in i världen i det han då var rädd att förblindas av sinnesobjekten, dvs ting (t.ex. kroppen), händelser och fenomen. Så pappan kallade på gud som uppenbarade sig och lovade gossen att han inte skulle förblindas av den sk mörka gudinnan Maya. Så Shuka vågade födas men sprang till skogs redan som 1-åring för att i lugn och ro ägna sig åt den rent andliga lycka han redan tidigare förvärvat. Han var alltså som baby en sk atmarama, dvs en som finner lycka i sig själv och inte i kroppen och sinnesobjekten. Vyasa började undervisa sina närmaste lärjungar om den fullödiga Bhagavatam och skickade efter några år ett par av sina närmaste in i skogen där Shuka höll till under förevändning att de skulle hämta ved. Samtidigt hade Vyasa uppmanat dem att högt recitera endast tre strofer av de 18000 möjliga ur Bhagavatam. När Shuka hörde dess strofer blev han så betagen och attraherad att han återvände till Vyasas ashrama och studerade hela boken. Han lämnade alltså sin atmalycka för att studera en bok.

I Naradiya puranam säger t.ex. Shiva som har miljoner anhängare i Indien och världen över: ”Oh Du kära, jag betraktar puranas som viktigare än vedas, ty puranas fastslår tveklöst alla andliga principer. Den som inte respekterar puranas kommer att återfödas under människan. Även om han eller hon perfekt kan kontrollera sina sinnesorgan och sinnet så uppnår vederbörande ingen bra destination.”

Haha, ska nu detta mytologiska flum vara ‘andlig vetenskap’? I så fall finns den inte, absolut inte! Så kan vi tänka när vi läser dessa rader. Jo, visst men tänk efter före. Vyasa hade komponerat Ramayana och Mahabharatam, alla puranas, varav Bhagavatam i en ‘MP 3-version’ och Vedantasura samt de fyra vedas och många andra urkunder långt före Bhagavatam som omnämns i andra puranas som den främsta. En annan avatara än Vyasa, nämligen hans pappa Parashara Muni var själv den 26.e Vyasan, medan sonen Vyasa blev den 28.e. Av de 28 Vyasas som framträtt fram tills nu är Bhagavan Dvaipayana Vyasa speciell, ty i slutet av dåvarande dvaparayuga förbannades samtliga brahmaner av en kraftigt förolämpad rishi (skådare, magiker, shaman) så att de förlorade alla sina vediska kunskaper redan under dvapara. Det blev således nödvändigt att återskapa vedas, puranas osv. Alla dessa händelser upprepas med smärre variationer i alla tidsåldrar. Bhagavatam betraktar sig själv som en naturlig kommentar till Vedavyasas tidigare verk Mahabharatam och Vedantasutra. Även om dessa verk är intressanta och spännande i sig själva, hänger de lite i luften s.a.s. Bhagavatam tar ner dem på jorden! Denna nedkomst inträffade alltså för ca femtusen år sen även om di lärde tvista om tidpunkten med ca plusminus 2000 år.

Om det nu ändå finns en sk shabdapramana, dvs absolut kunskapskälla, vad ska man då ha den till? Vi återkommer till detta och Shuka med mera i nästa blogg!

mvh Tobynitai

ANDLIG VETENSKAPFINNS DET?  – DEL 2

I första inlägget beskrevs kunskapsverktygen varseblivning och logik, bägge nödvändiga men inte tillräckliga för att inhämta kunskap om egentligen allting. Det tredje ‘himmelska’ verktyget måste också finnas med för att vi ska förstå något och här talar vi om INFORMATION. Vi kan inte lära oss just nånting utan information. Vi kan skaffa oss information, be om information men inte av oss själva skapa ny information om något som vi inte hade en aning om tidigare. Innan vi går vidare med informationen som det yttersta verktyget ska vi beakta fyra inbyggda defekter i människans psyke så att den vördade läsaren kan genomskåda sig själv lite bättre på vägen till den andliga vetenskapens domäner. Dessa defekter har alla, – även präster och presidenter:

1. Bhrama (ej att förväxla med brahma, – se p.2 nedan): benägenheten till illusioner och hallucinationer, dvs egna föreställningar som inte ens är förankrade i den vanliga (överenskomna) ‘verkligheten’, – t.ex. ‘jag är somebody eller min kropp’, jag är 75 år, jag är psykolog, där går en vit elefant osv.

2. Pramada – misstag, – oftast pga av bristande uppmärksamhet och selektiv perception, dvs man hör bara det man vill höra, ‘halva-hönan-logik’, repet är en orm, en gubbe är en stubbe osv.

3. Vipralipsa – att gå bort ifrån sanningen eller benägenheten att luras, under- eller överdriva eller att vara oärlig, dvs inte framställa sig själv som man är (är-lig) utan köra lite o-vara. Om inte denna defekt vore sann skulle det inte behövas några tider att hålla på jobbet eller övriga lagar och förordningar. Denna defekt har också alla, – inte bara politiker!

4. Karanapatava – defekter hos sinnesorganen. Dessa har vi redan gått igenom och behöver således inte mer ordas om.

Vi tenderar att ha överseende med dessa defekter eftersom vi har en energiform i oss som är starkare än både den materiella energin (den ‘jordiska’) och den mentala energin, (psyket eller den ‘mänskliga’ energi), dvs den ‘himmelska’ energin som likväl är bunden och och förvirrad av de båda lägre energiformerna, – och därför inte fri. Detta sista stycke innehåller information om den andliga vetenskapen, fastän något fördold.

Om vi nu håller med om att information är den ultimata kunskapskällan så är det likväl upp till var och en att välja denna källa. För många människor handlar valet om enkel, vardagsnära information, och man väljer mellan Expressen och Aftonbladet, Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, Aktuellt eller Rapport osv. Om man vill bli bättre på golf eller tennis så är det viktigt att välja rätt tränare för att få korrekt information om hur man ska slå till bollen, osv. Om man vill bli en bättre människa (vilket de flesta vill) måste man välja rätt rådgivare. Det som de flesta väljer är inte alltid riktigt när det gäller t.ex. valet av Expressen eller Aftonbladet.

Om du vill bli bättre på ‘andlig vetenskap’…? Då ligger det kansket nära till hands att söka sig till informationskällor som Bibeln, Koranen, Tora, I Ching, Tao Te Ching m.fl. ‘gamla böcker’. Ja visst, men alla dessa innehåller också mycket olika information om t.ex. gud och evigheten, – vem ska man tro på, – som Di Leva säger? Ja, men det är ju de olika delarna som bildar helheten så då bör man studera alla dessa skrifter och om man ska hinna med det så bör man nog ha så där en tio liv till på sig och dessutom ork att hålla igång motivationen, – så det går nog inte.

Det finns en hårfin skillnad mellan religion och andlig vetenskap som vi kan uppmärksamma där religionen ofta är organiserad i kyrkor, sekter och andra grupperingar, medan den andliga vetenskapen vänder sig till var och en, är mer anonym, utan att fördenskull sakna information om sitt ämne, – typ den absoluta verkligheten mm. Den andliga vetenskapen hävdar att t.ex. gud och evigheten inte kan organiseras, inte predikas, inte pådyvlas, inte missioneras, – ja, det blev många negeringar men till följd av våra mänskliga svagheter (se ovan) så ser vi hellre på Nyheterna än på Rapport och Aktuellt, dvs religionen försöker fösa in människor i sina skäppor och uppfattningar om ‘andlig vetenskap’, vilket i många fall kan fungera när det gäller etik och moral, kristen livssyn, medkänsla och medlidande. Men kruxet är att de olika företrädarna för den andliga vetenskapen i form av biskopar, mullor, gosvamis och rabbiner tenderar att ändra de gamla texterna så att de ska passa den nya tiden, människors krav, förstånd och behov, varvid den andliga vetenskapen fördunklas till förmån för företrädarnas dogmer, förmyndarskap och protektionism. Enkelt uttryckt så förvärldsligas, förmänskligas och materialiseras den andliga vetenskapen till förmån för religionen.

mvh tobynitai

 

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET?

Till skillnad från religion så skulle man kunna tänka sig en mer renodlad andlig vetenskap som vänder sig till alla människor och som är befriad från förmyndarskap, predikanter, dogmer och organisation. En andlig vetenskap som kan tillämpas av vem som helst var som helst. Vetenskap är kunskap av det mest objektiva slaget, men här talar vi om översinnlig kunskap eftersom andlighet är en process bortom vanlig, normal varseblivning och då talar vi om absolut kunskap om den absoluta verkligheten. Finns det överhuvudtaget något som kan kallas absolut verklighet, – och absolut i betydelsen evig?

Först och främst måste vi fastställa kunsskapsverktygen för den absoluta verkligheten, dvs på vilket eller vilka sätt ska vi få kunskaper eller insikt om vår frågeställning? En sk jordisk kunskapskälla finns i våra sinnesorgan och kallas sammanfattningsvis för varseblivning eller perception. Detta verktyg är viktigt när det gäller att ta sig fram i vardagslivet, – vi talar alltså om känsel, hörsel, syn, smak och lukt. Det ‘jordiska’ med dessa sinnesorgan är att de i stort sett bara kan uppfatta materiell energi och att dessa organ skiljer sig från andra varelser med avseende på skärpa och omfång. En hund har t.ex. många gånger bättre luktsinne än en människa och dessutom skiljer sig  luktsinnet också från människa till människa, – liksom övriga sinnesorgan. Så dessa vanliga sinnesorgan för vanlig perception är inte särskilt tillförlitliga när det gäller vårt spörsmål, men vi kan säga att både synen och hörseln kan vara underlag för andra kunskapskällor när det gäller andlig vetenskap. Vi måste kunna läsa och lyssna, – blindskrift och teckenspråk kan givetvis fungera i förekommande fall.

Nästa kunskapsverktyg är det mer ‘mänskliga’ intellektet. Vi är alla utrustade med ett förstånd som tillsammans med varseblivningen hjälper oss att fatta beslut och uppfatta saker och ting, människor och naturen runt omkring oss. Logik kallas det här verktygets skarpaste form och ur denna källa flödar det av teorier och filosofier. Eftersom det finns många teorier och filosofier om hur det fungerar på jorden och i övriga kosmos så är även detta verktyg relativt, dvs beroende av vem som använder det. För övrigt interagerar förståndet med varseblivningen och vi vill påstå att inget av dessa verktyg kan användas annat än som stöd för det tredje och ‘himmelska’ verktyget, med hjälp av vilket vi kan få vissa insikter om den andliga vetenskapen. Detta verktyg kallas information! Vi får reda på saker och ting som vi inte kunde uppfatta eller uppleva varken med direkt hjälp av sinnesorganen eller med förståndet. Massmedia producerar detta verktyg, dvs brev, mail, bloggar, hemsidor, skrifter, böcker, tidningar, radio mm. Får vi kunskaper om andlig vetenskap via dessa informationsorgan? Nej, knappast! Vi får snarare en vink om vad som inte är andlig vetenskap! Men vi kan i alla fall förstå vad som är information och hur denna stöds av de två ‘lägre’ kunskapsverktygen. De tre verkar tillsammans, vilket vi också lätt kan inse: du måste kunna läsa och förstå språket i texten eller meningen för att kunna tillägna dig budskapet, dvs informationen.

I nästa inlägg kommer vi att etablera vilken slags information som är mest tillförlitlig. Vi kan t.ex. undersöka olika dagstidningars respektive tillförlitlighet eller sanningshalt, eller inlägg på Facebook, olika böcker osv, men kommer inte längre än till jämförelser och logiska slutsatser eller sk källkritik, och blir i slutänden tvungna konstatera att någon andlig vetenskap eller absolut sanning hittar vi inte i alla dessa källor, – däremot olika religioner, filosofier och teorier, ur vilka källor vi skulle kunna vaska fram en del information om den andliga vetenskapen. Men här skulle vi bli nödsakade sortera, välja och vraka utifrån vårt egna godtycke eller kritiska sinnelag och samtidigt eventuellt dra på oss ‘onda ögat’ från förespråkare som känner sig kritiserade, ifrågasatta eller ej tillräckligt respekterade. Så vi avstår från denna annars ganska vanliga metod som ofta handlar om att hitta gemensamma nämnare i form av likadana principer, dogmer och myter. Vi kommer under alla förhållanden att hamna inför våra egna slutsatser, och kan återigen inte hävda denna information som någon tillförlitlig eller slutgiltig kunskap om andlig vetenskap.

mvh Tobynitai