Notering

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET?

                                DEL 15

 

Allting kan guneras, dvs brytas ner i sina innersta eller djupaste och mer eller mindre dolda betåndsdelar, ’byggstenar’, grundprinciper eller konstituenter, och som kallas gunas eller ’de tre krafterna’. Kineserna föredrog den senare termen och lyckades även få in yin och yang samt kraften mellan dessa i sin filosofi.

Den ursprungliga vediska utläggningen beskriver de tre gunas som tamas eller tamoguna = den tillbakahållande förtrögningsprincipen i tillvaron. Kineserna ’översatte’ denna kraft till ’den jordiska’ som också i stort sett motsvarar deras yin, – kraften och styrprincipen bakom alla strukturer och former. Finns t.ex. ganska tydligt i vattnets underordnande och formande kraft. Alla former – t.ex. kroppen – står liksom i vatten.

De tre krafterna verkar alltid tillsammans, – aldrig var och en för sig, utan finns alltid i olika konstellationer i alla ting, händelser och fenomen.

Den andra kraften eller styrprincipen i tillvaron kallas för rajas eller rajoguna och står för all förändring och all rörelse och finns också i större och mindre grad i alla ting, händelser och fenomen. Där tamoguna står för tröghet, rigiditet, förstelning, strukturering osv finner vi att rajoguna manar till förändring och rörelse, eld, lust, fart osv. Kineserna  översatte denna kraft till ’den mänskliga’ i det att de insåg att människan domineras av rajoguna, dvs att mänskan huvudsakligen är en känslomässig varelse

Den tredje byggstenen i samsara kallas för sattva eller sattvaguna och ger mening, sammanhang, förståelse, upplysning, insikt, förstånd osv gällande alla ting, händelser och fenomen. Kineserna översatte sattvaguna till den ’himmelska’ kraften eftersom himlen associeras med upplysning, helhet och integration.

 

’Ting, händelser och fenomen’ är en enkel sk gunering, där ting domineras av tamoguna eller den ’jordiska’ kraften. Händelser är mer mänskliga eller domineras av rajoguna, medan sattvaguna står för ’sanningen’, dvs var och en efter hans eller hennes förstånd, så för vissa är helt vansinniga ’sanningar’ ändå ’sanningar’.. Så förståndet kan också komma mycket långt ner s.a.s. och likväl upplevas som sant.

Gunas kan ersätta, komplettera och producera varandra, de finns liksom i varandra och kan på så sätt byta plats, – ungefär som att någon ändrar attityd eller föreställning gentemot politik, religion eller andra fenomen. För vissa kan samma sak vara ’jordiska’ eller mörka, dystra och destruktiva, medan för andra kan samma sak vara upplyftande, upplysande eller rent av himmelsk, – t.ex. alkohol, idrott, religion.

 

Begreppet guna betyder för övrigt kvalitet och funktion. Detta innebär att gunas kvalificerar och färgar tillvaron och att densamma fungerar utifrån gunas. Guna betyder också objekt och sekundär, vilket står för att gunas ligger bakom alla ting eller allting och att detta allting är sekundärt eller förhåller sig till något som är primärt. Detta primära är nirguna eller ickeguna och pekar på en oföränderlig princip eller en primärt evig energiform bortom gunas.

Guna betyder också boja eller tyngd, – gunas mest ’jordiska’ aspekt som påminner oss om tillvarons tyngd, kanske huvudsakligen den ’jordiska’ kroppen som med tiden blir allt tyngre att bära. För vem då kan man undra?

Jo, för den som bor i kroppen och identifierar sig med densamma, – höjd, längd och bredd mm.

Det yttersta slutmålet med sk jnanayoga, dvs kunskapens, insiktens och upplysningens yoga innebär den fasta förvissningen: ’Jag och mitt själv är inte kroppen!’ Alla andra föreställningar skapar rädsla! De sex sista kapitlen i Bhagavad Gita handlar om denna ’himmelska’ jnanayoga, utan att fördenskull hävda att denna yoga är den förnämsta, snarare tvärtom, eftersom insikt oftast innebär tvärstopp gällanda all vidare andlig tillväxt, speciellt om denna insikt lett fram till att den eviga verkligheten finns men inte innehåller någonting. Den erbjuder på så sätt yogin möjligheten att uppleva sig själv som gud, vilket är en form av psykos och som sagt punkt slut på all fortsatt andlig utveckling. Här talar man om mästare, upplysning och alla möjliga hopkok av andliga bedrägerier, – ’spiritual materialism’, materiell eller jordbunden andlighet osv.

Sk karmayoga dominerar de sex första kapitlen i Gita och slutmålet för denna mer ’jordiska’ yogaform sammansmälter med den ’mänskliga’ bhaktiyogan genom att hävda att man ska genomföra alla handlingar utan avseende på dess resultat, – sk nishkamakarmayoga.

Hjärtat i Gita är de sex mittenkapitlen 7 – 12 där Krishna beskriver bhaktiyogan som den mest ’mänskliga’ och därmed den mest naturliga yogan. Denna yogaform bygger på karma dvs handling och jnana, dvs insikt och nåd som innebär att man ser sig själv och andra varelsers innersta funktion som gudstjänare, och att man genom olika metoder och discipliner tränar och utvecklar denna funktion, dvs långsamt lär sig att tjäna och hjälpa, – i slutändan gud.

 

Bhagavadgita är som sagt en liten del av världens största epos Mahabharata, där guden Krishna uppträder som en av huvudpersonerna. Verket utgör ett jättedrama även fyllt av visdom och andliga principer men huvudsakligen intresseväckande och dramatiskt. Detta jätte-epos kallas Itihasa som betyder ungefär ’så var det förr’ och syftar främst till att attrahera och tillfredsställa människors behov av historier (serier, thrillers, drama, osv) och samtidigt väcka intresse för frågor av typen ’vem är då denne Krishna?’

Efter Itihasas uttrycktes (bättre än skrevs, eftersom alla urkunder på sanskrit är eviga och bara kommer och går i olika tidsåldrar) sk puranas. Dessa urkunder är arton till antalet och är också indelade efter gunas. Således har vi sex sk tamasika puranas, till vilka till exempel S’iva Puranam hör. Vidare finns sex sk rajasika puranas, bl.a. Agni Puranam. Kronjuvelerna bland puranas kallas sattvika puranas  och bland dessa sex anses Bhagavata Puranam vara den mest centrala och auktoriatativa. Den betraktas vidare som en kommentar till Mahabharatam och innehåller de tio ämnena i den eviga verkligheten som vi tidigare snuddat vid.  Dessa tio teman utgör inte tydliga avsnitt eller kapitel i de tolv böcker som Bhagavatam består av. Men samtliga teman leder på olika sätt fram till Krishna och påvisar hans inflytande i alla ting, händelser och fenomen i alla de oändligt många universa som virvlar runt i den oändliga, och av gunas skapade världsrymden.

Det tionde temat kallas ashraya (ung tillfykt) och handlar om Krishnas ’födelse’ eller inträde på jorden, hans uppväxt som barn, pojke, yngling och vuxen. Många andligt sökande mänskor studerar hängivet tionde boken som också domineras av det tionde ämnet, – och med risken att betrakta, som tidigare nämnts, Krishna som enbart en människa med utomordentliga egenskaper. Därför bör man också studera de övriga ämnena i Bhagavata Puranam. Hela verket omfattar 18000 strofer i runt 365 kapitel fördelade i tolv böcker och utgör grundprinciperna i den sk andliga vetenskapen. A propos vetenskap så har Tobynitai i mer än 50 år citerat yogiska principer, t.ex av typen:

 ’En yogi äter en gång per dag, en bhogi äter två ggr/dag och en rogi äter tre ggr/dag’!  (En bhogi betyder en livsnjutare och en rogi betyder en sjuk människa).

Uttrycket: (Tobynitais favoritcitat!)

langanam paramoshadam betyder ’fasta är den yppersta medicinen’. Knappt någon har fäst sig vid dylika citat ur denna urgamla vetenskapliga forskning men nu när några mänskliga forskare upptäckt att råttor mår bra av att fasta två dagar/vecka så går en våg av sk evidensbaserad ’2/5-fasta’ över stora delar av civilisationen. Folk tror hellre, lustigt nog,  på den materiella och ofta bedrägliga och penningspekulerande forskningen än på den visdom som finns i de mest ursprungliga av alla urkunder, dvs de som är manifesterade på skriftspråket sanskrit och i grund och botten inte kan dateras kronologiskt, i det att de alltid funnits, – oaktat inte alltid på jorden.

 

Notering

 

 

                            ANDLIG VETENSKAP – finns det? Del  13

 

För den händelse någon har följt Tobynitais blogg om ’andlig vetenskap’, är det nu dessvärre några veckor sen förra inlägget, mest beroende på att Tobynitai också är en bräcklig människa som kämpat med avveckling av ett boende och utveckling av ett nytt. Från Vaxholm till Gröndal. Så ursäkta, men här kommer nu ett nytt avsnitt.

Nu kommer utläggningen att ännu mer än tidigare följa professorn eller profeten (samma språkstam!) Jiva Gosvamis sammanställning av den andliga vetenskapen. Han levde så sent som på 1500-talet i indiska West Bengal som på den tiden var en högkultur i många avseenden. Han levde också tillsammans med två av sina farbröder Sanatana och Rupa och ytterligare tre gudsinvigda asketer och profeter (Gopala Bhatta, Raghunatha Bhatta och Raghunatha Dasa). Alla dessa sex hade i olika grad och utsträckning träffat en avatara eller gudsinkarnation som bara försvann inför några av sina lärjungar vid 49 års ålder. Denne kallades Krishna Chaitanya Mahaprabhu och anses ha återskapat den Guds Lek som inträffade på Jorden ca 4000 år tidigare. Så den första ’gudsleken’ i någorlunda historisk tid anses ha inträffa ca 3200 år f.Kr. och beskriver ett ’Gammalt Testamente’ (metaforiskt), medan Chaitanya reformerade det ’Nya Testamentet’ från 1486 – 1533, – likaså metaforiskt. Den som vill studera Krishnas kathas eller aktiviteter, leverne och berättelser på Jorden för ca 5300 år har material som räcker livet ut. Bara Indiens nationalepos Mahabharatam som omfattar ca 100000 strofer och är ca sju gånger större än Illiaden och Odyséen tillsammans, centreras huvudsakligen runt Krishna och ett flertal av hans sk eviga följeslagare.  Dessa eviga gestalter stiger in i världen från tid till tid bl. a för att ‘lägga säker grund för rätten’ som Krishna skaldar i sin egen sång Bhagavad Gita, ett ‘MP 3-verk’ som omfattar 18 kapitel i det stora eposet. De vediska urkunderna är inte skrifter som skrivs om och om igen.  De till hör de andligt vetenskapliga utläggningarna från evighet till evighet. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är bara inför våra begränsade sinnen som dessa skrifter verkar vara nedtecknade för 5300 år sedan. Den pådrivande Kali – tiden – får oss att uppleva då, nu och framåt. I den eviga verkligheten finns inga sådana begränsningar.  Ett av de många genialiska dragen i urkunderna är att jätteeposet Mahabharatam inte innehåller någon information om Krishnas ‘födelse’ på Jorden och hans innersta lekar i Gokula, ingenting om Raadhaa (Krishnas absoluta kärlekskraft) och ingenting om herdarna (gopas) och herdinnorna (gopis)msom han lekte med under dagar och nätter under tiden i herdelandet (Vrindavan eller Gokula, – ett område i norra Indien ungefär stort som Värmland. Meningen med Mahabharatam är att locka till sig läsare utan mer än antydningar om Krishnas helt enastående och suveräna gudomlighet, vilket kommer fram i den betydligt djupare sk kommentaren till ‘Mabbe’, dvs Bhagavatam som vi kommenterat många gånger redan

Ur de första andligt vetenskapliga berättelserna (det vediska ’gamla testamentet) kan man anse att de stora världsreligionerna har uppstått och utvecklats. Bl.a. hinduism, buddhism, judendom, kristendom och islam som alla bär tydliga spår av varandra, och som på olika sätt, om än ofullständigt, vittnar om den andliga vetenskapen från de vediska urkunderna. Detta är dock enbart Tobynitais grumliga reflexioner.

Ungefär enligt följande resonerar Jiva Gosvami med fullt stöd av Bhagavatam, den i särklass mest auktoritativa av samtliga vediska urkunder, enligt dessas egna utsagor i olika sammanhang: Jiva ägnar en hel bok  (Tattva Sandarbha)åt att påvisa Bhagavatams suveränitet när det gäller insikter om den eviga verkligheten eller den andliga vetenskapen (sanatana dharma).

När det gäller att skilja mellan det andliga och det fysiska, kroppen eller det materiella kan man referera till fyra olika argument, säger Jiva. Det första argumentet baseras på gradvisa och upplevda förändringar i kroppen samtidigt med erfarenheten och känslan av att man innerst inne ständigt är en och samma person. Medvetandet om en själv är mer eller mindre oföränderligt, bortsett från rädsla, förvirring och andra inre tillstånd som är sammankopplade med fysiska till stånd och irrelevanta övertygelser om t.ex. livet och döden.

Det andra argumentet gällande skillnaden mellan ande, individen, en själv (atma) och den fysiska, materiella kroppen, inklusive psyket (antahkaranam) eller mentala funktioner, handlar om den som ’ser’ eller subjektet och det som syns eller objektet. Kroppen och psyket kan inte vara subjektet, ty de är i sig själva skönjbara strukturer eller objekt. Den innersta spegeln (atma) bör således vara skild från sina objektifikationer som också kan beskrivas som vakenheten, drömmen och den drömlösa sömnen och/eller kroppen och psyket.

 Med en smula ansträngning kan vi sluta oss till att vår andliga energiform eller den så kallade aatman (gramm.: oböjlig så kallad stamform) är ren medvetenhet, ett medvetande som också äger förmågan att vara medveten om sig självt, ungefär som solen som är rent ljus och som också synliggör sig själv genom sitt ljus.

Brihad Aranyaka Upanishaden 4. 3. 23 säger:  – ’Det är sant att anden (aatman) inte ser, eller hellre, fastän seende, ser den inte yttre synliga objekt. Det är inte heller möjligt att helt och hållet avlägsna skådarens syn.’

Att aatman är medveten även under djup sömn kan ses som ett tredje argument för skillnaden mellan ande (medvetande) och materia eller den alltjämt döda och omedvetna kroppen som under livsloppet förlänas liv av anden. Så länge någon är identifierad med kroppen och/eller psyket finns emellertid ingen möjlighet att erfara detta självmedvetande under djupsömnen. Först måste man tro att detta är möjligt och sedan träna i åratal…

Den olyckliga människan som lider och: uppmärksamheten riktad mot extatisk glädje, kan bilda ett fjärde argument gällande skillnaden…

Fokusering på avnjutning av eller avsky gentemot sinnesobjekten, även kroppen, – leder så småningom till olycka i och med att sinnesorganen och kroppen avtrubbas, medan fokusering på det andliga långsamt leder till lycka, även om sinnet fortsätter att locka med objekten därute så länge vi är i kroppen.

Sammanfattningsvis har vi beskrivit fyra olika argument gällande skillnader mellan ande eller medvetande och kroppen eller materia.

  1. En själv (medvet-ande) förändras inte medan kropp och psyke genomgår förändringar.
  2. Skillnaden mellan skådaren (ande, medvetande, subjekt) och det skådade (kroppen, psyket, ting).
  3. Medvet-ande kan bevittna tillståndet av djup sömn, vilket inte är möjligt för varken sinnet eller sinnena (Brihad Aranyaka Upanishaden ägnar stor uppmärksamhet åt detta bevis)
  4.  Fortsatt fokusering på sinnesobjekten i syfte att avnjuta dem leder till smärta, ve och kval i och med kroppens, sinnets och sinnenas förfall, medan fokusering på ande leder gradvis till större och större lycka och förnöjsamhet.

Den innersta rena anden (rent medvetande) är en gnista evighet som har förlorat sig och besegrats av den av tid och rum begränsade och förgängliga materien. Dessa miljarders miljarders ’gnistor’, såsom solens strålar i förhållande till solen är i grund och botten individuella delaspekter av det gudomliga medvetandet som pga sin storlek inte kan besegras av det materiella. På liknande sätt besegras inte heller solen av molnen eller annan materia som den upplyser, värmer och förbränner. Däremot kan solstrålarna förlora sig i de skuggor och dagrar som bildas i sammanhanget.

Individerna som också är namn för de individuella delaspekterna har liksom glömt bort sin innersta natur och funktion, förblindade som de är av sina ’ytterhöljen’, – kroppen och sinnet. Kroppen, sinnet och anden kallas gemensamt (som tidigare nämnts) för jiiva som betyder ung. varelse.

Kroppen lever i 100 år, bortsett från karma som förändrar livslängden.  Sinnet (antahkaranam) lever i 4,32 miljarder år medan andegnistan har evigt liv.

Dylika andligt vetenskapliga principer kan inte förstås i vår mörka tidsålder (kaliyuga), då människan i gemen enbart förstår sig på materiell energi.  Till och med den terabytesprängda datorn, alltså sinnet eller psyket (av många missuppfattat som ’själen’, – ett missbrukat och förvirrande begrepp), dvs antahkaranam,  reduceras ner till synapser, axoner och dendriter eller neurologi. Nervsystem och andra vävnader i kroppen ’översätter’ i mycket begränsad utsträckning, impulser och intryck från ’hjärtat’ (ett annat namn för sinnet, psyket) till sinnesorganen och kroppen i övrigt. I vår tid förlorar sig även psykologin i hjärnvindlingar eller nervbanor, spegelneuroner, förändringar i hippocampus och andra symptom eller effekter av hur du hanterar ditt liv. Kroppen har inget eget liv utan dig. När du lämnar den återgår den till materia. Kroppen har inget eget språk, det är sinnet eller psyket (antahkaranam) som talar genom och präglar kroppen som är i varje atom producerat av av gunas. Icke desto mindre avspeglar kroppen ditt sinne och din personlighet, din karkatär, dina brister och defekter samt tillgångar och förtjänster, (däremot är inte atman berörd av dessa ting). God Jul i Krishta (jfr Kristus) som Krishna  kallas på många håll i Sydindien!

Tobynitai