ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET? DEL 16

S’īla Jīva Gosvāmī – en av de sk sex gosvāmīs av Vṛndāvan – kan väl jämföras med Bhagavān Dvaipāyaṇa Vyāsa. Denne Vyāsa var Kṛṣṇas sk ordavatāra som sammanställde hela den vediska urkundsmassan för ca 5000 år sedan, – ungefär vid den tid då Kṛṣṇa Själv befann sig på jorden under 125 år, tillsammans med mängder av eviga följeslagare och övriga parafernalia. 

Kṛṣṇa genomförde under denna tid en omfattande gudslek som mer eller mindre samtidigt nedtecknades och bildade grund för det som bl.a S’īla Jīva kallar just den andliga vetenskapen, – den första och mest ursprungliga av alla vetenskaper.                                            Vid t.ex. Uppsala universitet i Sverige, var den första fakulteten eller ämnet för vetenskapliga studier just teologi – dvs, läran om gud. Detta var 1477. Först många år senare blev det dags för nästa vetenskap, – medicinen osv ner till dagens många fakulteter och ämnen för akademiska studier med forskning och vetenskap som grundprinciper när det gäller metod. 

Den vediska, andliga vetenskapen sammanställdes som sagt av innevarande tidsålders Vyāsa. Varje tidsålder har en egen Vyāsa så han författar into, i meningen nyproducerar, utan sammanställer skriftmaterial som redan finns, fast opublicerat. Detta material mottog Vyāsa samtidigt som han ibland själv deltog i de berättelser han beskriver, i det att den Enastående Gudspersonligheten Själv, Bhagavān Kṛṣṇa Svayam också befanna sig på jorden och mer eller mindre direkt kunde upplysa Vyāsa om saker och ting. Både Vyāsa och Kṛṣṇa representerar den eviga verkligheten oct den andliga vetenskapen, tillsammans med mängder av sk eviga följeslagare.      Ett stort världskrig utbröt också vid denna tid med epicentrum  några mil norr om nuvarande Delhi. Kvällen före detta krigsutbrott utspelar sig Bhagavad Gītā som utgör 18 kapitel av det jättelika eposet  Mahābhārata som innehåller ca 335 kapitel. Tillsamman med de arton purāṇas samt Rāmāyaṇa  kallas dessa skrifter för den Femte Veda.  De är de skrifter som är riktigt lättillgängliga under innevarande tidsålder, – alltså kaliyuga. Samtidigt är dessa urkunder lika tillförlitliga som övriga vedas. Hela ‘vetandet’ är en dynamisk och levande helhet och organism, – även fast t.ex Āyurveda – medicin, Gandharvaveda – musik och Sthāpathyaveda – arkitektur, – beskriver mer materiella ting.

Kriget ägde rum i slutet av den sk dvāpara-yuga- den tidsålder då människans andliga resurser börjar reducers till förmån för mentala och känslomässiga krafter. Hennes minneskapacitet minskar också kraftigt under denna tidsålder, vilket gjorde att urkunderna som tidigare hörts i muntlig tradition (śruti = det hörda) började omvandlas till skrifter (smṛti – det begrundade).  Att en person, alltså Vyāsa, ensam kunde sammanställa hela den vediska urkundsmassan omfattande ca 600000 strofer bevisar redan i sig att han inte var någon vanlig människa, inte ens någon med utomordentliga egenskaper, utan fastmer en avatāra, – en av guds expansioner eller  inkarnationer (fast inkorrekt eftersom inkarnation betyder förkroppsligande vilket inte överensstämmer med en avatāras mera bokstavliga‘inträde’ i fenomenvärlden). 

Den mer välkända, nyss nämnda Bhagavad Gītā, omfattar ca 700 strofer av de totalt 600 tusen! Varje strof är dessutom oftast komponerad i fyra poetiska versrader (a-c). Versmåtten är inte bara hexameter, jamb och några till som i våra dikter, utan ett 50-tal, ofta mycket komplicerade metriska strukturer och mönster av korta och långa stavelser. Varje strof är också komponerad på sanskrit eller saṁskṛta (som betyder det upphöjda, perfekta och elaborerade). Sanskrit är och har aldrig varit något talspråk, utan är och förblir ett skriftspråk, oaktat några tusen lärde inklusive några entusiaster, alltid kunnat även tala sanskrit. Detta förhållande innebär både soliditet, validitet och reliabilitet när det gäller strofernas innehåll och struktur. Jag har t.ex en Bhagavad Gītā med texten inbränd i skivor av bambu. Denna utgåva är av okänd ålder och härkomst men säkert 3-400 år gammal. Men texten är exakt densamma som i dagens moderna utgåvor av denna urkund, – en av den andliga vetenskapens primära källor. Det sägs t.ex att vår kära Bergspredikan i mångt och mycket är en kopia av Gītā, vilket på intet sätt förringar ‘Bergspredikan’ utan givetvis tvärtom, eftersom Kristus då skulle införlivas i en levande vedisk tradition. Ordroten kṛṣ = attrahera finns ju tydligt i både i ‘kristus’ och t.ex ‘kors’. Såväl klassisk grekiska som latin är dotterspråk till sanskrit, enligt min framlidne professor i sanskrit, Nils Simonsson.                                                                                Kṛṣṇa var f.ö. på jordan ca 3500 år före Kristus. Längs Sidenvägen vandrade under årtusenden, karavaner både västerut och österut med vediska urkunder som översattes åt bägge håll och bildade olika slag av ‘blåkopior’ av det vediska originalet. I KIna formades t.ex den kinesiska buddhismen som till sin natur i det mesta liknar den mer inhemska taoismen, – båda i grunden ateistiska religioner, medan västerlandet i huvudsak skapade de semitiska religionerna, blandade med inhemska traditioner och där Gud, vediskt sett, är kontakten med paramātman eller ‘översjälen’, – det tysta vittnet inom alla levande varelser och som kan kontaktas via bön och meditation, och som är en aspekt eller expansion av Kṛṣṇa.

Den vediska filosofin, inklusive den andliga vetenskapen är mycket noga med att ange källorna och traditionen. Vediska helgon och filosofer har ingen som helst lust att komponera egna modeller av hur det fungerar med t.ex Gud och evigheten, utan sällar sig villigt till de vediska källorna och kommenterar dem gärna för att lyfta fram de ibland kryptiska och mångtydiga meningarna i olika urkunder. På så sätt bildas också sk saṁpradāyas eller olika filosofiska skolor och traditioner. I känd tid är dessa traditioner etablerade av stora lärare, varav de mest kända är Madhva, Rāmānuja, Viṣṇu Svāmī och Nimbārka. 

Eftersom den mest erkända och centrala urkunden om gud och evigheten, Śrīmad  Bhāgavata Mahāpurāṇa eller Bhāgavatam,  tillkännager Kṛṣṇa Caitanya Mahāprabhū som vår tidsålders sk yugāvatāra och inte bara det, utan att Han också är identisk med Śrī Kṛṣṇa Själv,  så följer denna utläggning Caitanyas saṁpradāya (tradition) när det gäller andlig vetenskap och andlig tillväxt.

Människor i väst berörs knappast av indiska historier om olika gudspersonligheter. Hellre tar vi till oss sk opersonlighetsfilosofier, monism, sk māyāvāda där den enskilde individen i nyandlig eufori kan identifiera sig med gud alldeles för sig själv, varpå det enligt vår Jīva G blir tvärstopp för all vidare, andlig utveckling, som på sikt medför stor olycka och lidande och inte längre någon återfödelse som människa, eftersom vederbörande förnekar en personlig Gud och därmed det väsentliga innehållet i den eviga verkligheten, – enligt den ursprungliga andliga vetenskapen eller sanātana dharma. I  oerhört mycket större utsträckning än du och jag, kära läsare, kan kalla oss för person så är, enligt vedas, Kṛṣṇa sedan evigheters evighet den allra urförsta Personen och som sådan Gud Själv med otaliga expansioner och delaspekter. Eftersom vi befinner oss i Mörkrets och Grälets Tidsålder (kaliyuga) med mängder av deformerade skrifter och böcker av alla slag, så är det into konstigt att även vedas betraktas som vilka böcker som helst.                                              Dessutom är den lättfattliga men falska monismen eller māyāvāda en slags Guddiffe eller drog för den mörka skugga som lurar i varje mänskohjärta under kaliyuga. Denna i grunden falska ‘icketvå’-lära om Gud som förvisso finner visst belägg i visa upanishader (som syftar till att locka läsaren över  till personlighets-läran om Gud), i det att Gud bara genom sin utstrålning genomsrömmar alla universa, vilket innebär att den andliga energi vi identifierar oss med förvisso också innehåller mer lycka än den vi kan finna i förvandlingsvärlden.

Kort om S’īla Jīva Gosvāmī

Jīva G var yngst av de sex helgonen kring Caitanya. Jīva såg honom vid ett tillfälle tillsammans med sina farbröder Sanātana och Rūpa Gosvāmī samt fadern Vallabha i Ramakeli i West Bengal omkring 1580 vår tid. Jīva var i 10-12-årsåldern vid den tiden och hade redan omfattande vediska kunskaper, både i sanskrit och i den centralaste av de vediska urkunderna, nämligen Śrīmad  Bhāgavata Mahāpurāṇa eller Bhāgavatam. Jīva såg i Caitanya Gud Själv och beslutade fortsatt tjäna honom i resten av sitt liv. Hans far dog och själv kunde Jīva förena sig med sina farbröder i Vṛndāvan och de övriga tre helgonen Gopāla Bhaṭṭa, Raghunātha Bhaṭṭa och Raghunātha Dāsa Gosvāmī.

Av medlidande med människor som trasslar in sig i den ohållbara och förgängliga materiella världen sökte Kṛṣṇa Caitanya upp tusentals människor och visade  dem den enklaste av alla vägar ut ur förgänglighetsvärlden. Såsom varande yugāvatāra kunde Caitanya i sin ofattbara nåd visa den vägen eller beskriva att under innevarande mörka tidsålder (kaliyuga) kan inte människan varken ‘yoga’, tänka, meditera eller offra sig fram till befrielse från saṁsāra eller förgänglighetsvärlden. 

I den mån en människa blir religiös genom kontakt med Kṛṣṇas ‘monitoraspekt’, ‘den inre ledaren’, antaryāmin eller paramātman (‘översjälen’) och på så sätt kommer in i någon religiös organisation (såsom de stora världsreligionerna och deras inbördes sekter) så återföds hon återigen som människa till en värld som blir allt ohållbarare under återstoden av kaliyuga – mörkrets tidsålder. Därför är inte religion det som den andliga vetenskapen propagerar för.  

I Bhāgavatam säger Kṛṣṇa eller Viṣṇu till Śiva: “Gå ner och gör min personliga form osynlig genom att säga att den eviga verkligheten existerar men innehåller ingenting; detta kommer återigen att göra vedas attraktiva men också jorden överbefolkad”. Ca tusen år tidigare var det avatāran Gautama Buddhas  uppgift att undervisa om den totala ‘ingentingläran‘, dvs att den eviga verkligheten varken finns eller innehåller något. Denna läras syfte var att reducera vedas auktoritet och därmed brahmanernas utbredda maktmissbruk. ‘Som vanligt’ hade brahmanerna eller prästerna i Indien redan ca 500 f. Kr. missbrukat sin makt venom att tillvälla sig ägodelar. De ägde större delen av dåvarande Indien.   Det som Viṣṇu eller Kṛṣṇa säger till Śiva kan vi läsa i Bhāgavatam som fick form ca 4500 år tidigare, medan händelsen ifråga alltså ägde rum ungefär tusen år after Buddha, då Śiva ‘inkarnerade’ i form av Śaṅkarācarya som lärde ut den falska māyāvāda eller opersonlighetsfilosofin, vars monistiska principer kring gud också finns nedlagda i visa upanishader, om än enbart för att locka till sig ‘impersonalisterna’. Śiva själv säger om ‘sin egen lära’, māyāvāda: “Den är förtäckt buddhism!”  Det framgår också i Bhāgavatam att både Śiva och Śaṅkarācarya som ju var samma person, i själva verket var mycket hängivna tjänare och vänner till Kṛṣṇa. Allt detta och oändligt mycket mer finns i vedas, upanishaderna och Bhāgavatam. Dessa och liknande fakta och principer, ur framför allt Bhāgavatam, väver Jīva ihop i ett av sina större verk, de sex Sandarbhas. Problemet är tilliten till urkunden och detta krux tacklar Jīva Gosvāmī i hela första delen, dvs Tattva Sandarbha, av de totalt sex Sandarbhas. 

Jay śrī Rādhe

tobynitai