Andlig vetenskap, – finns det? Del 4

Andlig vetenskap – del 4.

Andlig vetenskap, -finns det? Del 4

Förra delen var svår och gav inga direkta belägg för att det finns något som kan kallas andlig vetenskap, – det var mest frågan om mytologi som ju är religionens väsen. Vad vi ska komma åt  i detta sammanhang är inte mytologi, utan snarare vilken urkund, dvs logos om ‘den eviga verkligheten’ som kan anses äldst och bäst. Det var detta förra delen kretsade kring.

Vi måste tyvärr bekanta oss med några nya namn och begrepp och ibland s.a.s i förväg, dvs innan vi börjar förstå något om ämnet ifråga, och detta är ofta ett besvärande krav på och hinder för den gode läsaren. Så är det för övrigt med alla vetenskapliga discipliner, vilket innebär att de flesta människor egentligen inte begriper sig på densamma, men icke mindre desto tror på den.

I slutet av en tidsålder som kallas för dvaparayuga (avlägset påminnande om bronsåldern) och som anses pågå för ca 5000 år sedan så färdigställde den store Vyasa som tidigare nämnts Bhagavatam eller Bhagavata Puranam såsom kronan på verket av samtliga vediska urkunder. Boken beskriver själv hur allt detta gick till, – om Vyasa nedstämdhet, hans lärares (Narada) bidrag och sonen Shuka mm. ‘Den store Vyasa’ säger vi för att han anses vara en avatara, – en guds ordavatatara. Ava-tara kommer av roten ‘tr‘ som betyder traversera, överkorsa, inträda mm. Svenska ordet ‘tro’ härstammar från samma rot och innebär någon form av transport eller traversering. Begreppet ‘man-tra’ innehåller samma ordrot (‘tr‘), medan ‘tra’ fått den överförda meningen ‘rädda’. ‘Mantra’ betyder således ‘människoräddare’.

Före Bhagavatam skrev Vyasa Mahabharatam bestående av sex miljoner strofer. Av dessa finns tre miljoner på de ‘himmelska nivåerna’, en och en halv miljon hos ‘förfäderna’ och en miljon fyrahundratusen tusen hos ‘gandharvas’ (musicerande andar som sägs finnas även i skogen!). Resterande hundratusen strofer finns hos oss människor.  Trots förkortad så är Mahabharatams version på vår planet det längsta epos som finns i vår värld. Till följd av dess djup och tyngd vad gäller ämnen, ‘mahat-tva’ resp ‘bhara-vatva’ så kallas den Mahabharatam. Den vägdes en gång mot de fyra vedaskrifterna och befanns vara tyngre, – inte enbart i omfång utan i fråga om djup och val av ämnen.

I den naturliga kommentaren till Mahabharatam, dvs i Bhagavatam sägs: (III. 5. 12) ”Din vän, den store Vyasa har redan beskrivit Guds översinnliga egenskaper i sitt stora verk Mahabharatam. Idén med detta verk är att dra folks intresse till ‘berättelser om gudomen’, via folkets benägenhet till att lyssna till och ta del av världsliga ämnen.”

Mahabharatam är en urkund som kallas Itihasa vilket betyder ung.: ‘Så var det förr, det begav sig, – så hände det sig’ och i detta ofantliga verk beskriver Vyasa en kusinkonflikt gällande landområden, – en konflikt som fick världsomfattande konsekevenser och anses historiskt belagd. Först ganska långt in i handlingen träder Krishna in i bilden. Han är också kusin till de övriga inblandade kusinerna. Längre in i handlingen reciterar Krishna den sk Bhagavadgita för sin vän och kusin Arjuna.

Tack vare det världsliga och familjära i dramat blir människan intresserad av att läsa och studera verket som gett upphov till tusentals filmer och andra dokumentationsformer.

Bhagavatam är enligt många uttalanden i andra puranas, den viktigaste, fullödigaste och mest auktoritativa kommentaren till Vyasas tidigare verk Mhabharatam och Vedantasutra.

När Bhagavatam för första gången i vår tid, och i sin helhet, skulle reciteras blev Vyasas son Shuka vald som uppläsare. Hans egen far, den store Vyasa och dennes lärare, den himmelske siaren Narada fanns med i det mångtusenhövdade auditoriet. Både Vyasa och Narada upplevde att de hörde Bhagavatam för första gången när orden flöt ur munnen på Shuka.

Nu följde en blomstrande tid i världen (som Indien kallades på den tiden) i det att människorna fick undervisning direkt ur Bhagavatam, – trots att vi befann oss i den mörka tidsåldern (kaliyuga liksom fortfarande). Prästerskapet eller brahmanerna som högsta kast höll i undervisningen. Ungefär 500 år f.Kr. var situationen annorlunda: Brahmanerna hade tillskansat sig all världslig makt, t.o.m. över politiker och krigsherrar i kraft av sina höga, andliga ämbeten som således missbrukades. Konsekvensen av detta blev att Gautama Buddha nedsteg som avatara.

Buddhas budskap var i korthet: den absoluta verkligheten finns inte. Buddhismen, eller tomhetens filosofi spreds snabbt över i stort hela Asien, varvid den vediska urkundsmassan förlorade praktiskt taget allt inflytande. Ingen ville längre lyssna till några mytologiska berättelser eller ägna sig åt någon form av sadhana, yoga eller andlig disciplin och därmed kom brahmanerna eller prästerskap på skam och förlorade makt och inflytande, vilket alltså var meningen, och något som också upprepas.

Vad har vi nu för bevis på andlig vetenskap? Vi ska nämna ett i detta avsnitt.

1) Vi har en enda sammanställare, samordnare eller uttalare av hela den vediska urkundsmassan som omfattar ca 600 tusen strofer, varav varje strof innehåller fyra versrader i strikta versmått, allt författat på icke-talspråket sanskrit, vilket gör skriften oföränderlig över tid. De vediska urkunderna omfattar inte bara vår ‘andliga vetenskap’, utan alla tänkbara ämnen såsom algebra, arritmetik, arkitektur, medicin osv. En enda ‘människa’ bakom hela detta verk? Nej, denne sk Bhagavan Dvaipayana Vedavyasa är en sk ordavatara och vi lär bekanta oss med den ursprungliga betydelsen av detta begrepp. I t.ex. Skanda Purananam: ‘Liksom en person tar saker och ting i huset och använder dem, så har många människor tagit kunskaper från den vida skyn av Vyasas hjärta och använt dem’. Eftersom han sammanställt samtliga skrifter har han också beskrivit sin egen roll på många ställer i urkunderna, – framför allt i puranas.  Han har också själv en avgörande roll i Itihasan Mahabharatam.

‘Hela världen avsmakar resterna av Vyasas kunskap’, heter det enligt ett vanligt uttryck på sanskrit. Eftersom han också är på jorden som asket, människa, far, vän mm så kämpar han i sin ashrama, Badarayanashrama i Tibet, blir deprimerad efter att ha sammanställt de fyra vedaböckerna med de 108 upanishaderna, de två itihasas Ramayana och Mahabharata, de arton puranas, den stora sammanfattningen Vedantasutras samt sk smritis och vedangas. Han har själv en stor lärare i den himmelske siaren Narada som förekommer i många puranas och som också har en lärare i den sk världsskaparen Brahmaa, vars dag omfattar 4.320 miljoner jordeår!

mvh tobynitai

ANDLIG VET.SKAP – FINNS DET – DEL 3

Urkunder, dvs gamla böcker och skrifter från de olika världsreligionerna kan vi inte godkänna helt utan omsvep som tillförlitliga informationskällor kring vårt område. Privata mer eller mindre förvirrade insikter om andlig vetenskap kan vi inte heller godkänna. Tobynitai som skriver detta vinnlägger sig i allra högsta grad om att inte ha några egna åsikter i frågan,  utan bara relatera vad han läst efter att i mer än 40 år studerat olika vediska urkunder på originalspråket sanskrit. ‘Vediska’ betyder härstammande från ‘veda’, som betyder vetande och omfattar ca 600 tusen strofer, varav varje strof består av fyra versrader nertecknade på olika versmått. Så omfattar t.ex. Bhagavad Gita 700 strofer och utgör 18 kapitel i ett många gånger större verk, – världens största nationalepos Mahabharata, som är ca sju gånger större än Illiaden och Odyssén tillsammans. Så är fortfarande t.ex. Bhagavad Gita översatt till uppåt en 200 olika språk världen över och här kommer en del av kruxet! Varje översättning från sanskrit till något talspråk äventyrar på sikt budskap och mening i grundtexten för att inte tala om eventuella tolkningsfel som smugit sig in i de olika språkdräkterna. Talade språk förändras över tid och kan på så sätt förrycka betydelsen. Varje översättning binder meningen till en, två eller tre tolkningar medan den ursprungliga versionen på sanskrit tillåter 64 olika tolkningar av varje strof. Så vi kan inte  anse att översättningar är tillförlitliga, – de är nödvändiga, eftersom få förstår sanskrit, men inte tillräckliga.

Varför ska vi tro att sanskrittexter kan vara ‘shabdapramana’, dvs översinnliga kunskapskällor? Jo, för att vissa vediska urkunder säger det om sig själva och för att texterna inte förändras över tid. De försvinner också liksom allting i och med upplösningen av vårt universum efter en kalpa (jättejätte lång tid!), – för att dyka upp igen vid en ny begynnelse. Allt är i evigt omlopp!

För ca 5000 år sen, – i slutet av den sk dvaparayuga så var den i särklass viktigaste och mest auktoritativa av alla vediska urkunder, dvs Bhagavatam ännu omanifesterad i sin fullödiga form, medan det stora nationaleposet Mahabharatam, Ramayana och samtliga 18 puranas, de 108 upanishaderna och de fyra sk vedaskrifterna fanns sammanställda, liksom sammanfattningen av alltihop, – den sk Vedantasutra. Författaren eller sammanställaren hette Dvaipayana Vyasa och höll till vid Badarayanashrama i Tibet. Var fick han informationen ifrån? Jo, från Narada (mänskogivaren), en himmelsk siare som kunde komma och gå vart han ville i universums 14 plan. Narada var alltså Vyasas lärare. Och varifrån fick Narada informationen, dvs hela den vediska urkundsmassan, – jo från världsskaparen Brahmaa -en ande som växt och växt efter att i ca 100000 år mediterat över stavelsen AUM (troligtvis hebreiska= amen!). Varifrån fick han info? Direkt från Bhagavan – bäraren av sex stora krafter, och vilket begrepp vi brukar kalla GUD, – ett annat krux är att många människor tagit på sig den titeln, utan att kunna redovisa mer än en bråkdel av dessa krafter (som redovisas i urkunderna).

Därför talar man om översinnlig kunskap eller shabda pramana. Ett annat uttryck som kommer tillbaka då och då är apaurusheya, dvs ‘ej av människa’. Människa heter t.ex. nara, purusha eller manushya på sanskrit medan paurusheya betyder från människa, apaurusheya – icke från människa.

Nu hade alltså Vyasa sammanställt uppåt 600 tusen strofer på sanskrit och i versform, ett praktverk som ingen vanlig människa kan göra, – inte ens idag. Mängder av olika versmått, – namn, händelser, fenomen och berättelser, allt sammanställt i ett häpnadsväckande och storslaget sammanhang, uttömmande  besvarande alla tänkbara spörsmål om livet, döden, moral, etik, – handling (karma), kunskap (jnana), gudskärlek (bhakti) osv. Av alla skrifter värderas puranas (‘ålderdomliga’, ‘rena’ /pur/ och ‘fullkomliga’) som de viktigaste och dessa indelas i sex ‘jordiska’, sex ‘mänskliga’ och sex ‘himmelska’. Det är i stort sett samma slags varelser (jivas) i alla skrifter, dvs insekter, maskar, fåglar, djur, människor, olika slag av demonder, monster och halvgudar (devas), och vissa siare, berömda brahmaner och kungar återkommer här och var i de olika skrifterna och bidrar på så sätt till helheten, meningen och sammanhanget. I många ‘lägre’ puranas lovprisas Bhagavata puranam som den främsta och mest initierade av alla urkunder. I Padma puranam som fanns i en långt tidigare tidsålder (satyayuga) uppmanas man att studera Bhagavatam som alltså återigen manifesterades i en senare tid (alltså slutet av dvapara yuga).

Likväl var inte den store Vyasa nöjd, – han satt i sitt ashram och hängde med huvudet (allt detta står i Bhagavatam själv), – han var deprimerad helt enkelt, tyckte inte att han hade gjort ett tillräckligt bra jobb men fick inte kläm på vad det var som i så fall fattades. Då kom hans lärare Narada förbi och förstod genast vad det var frågan om. ‘Du har visserligen sammanställt Bhagavatam men på ett ytligt sätt, – begrunda guds ‘ordgestalt’ mer ingående och föreställ dig det gudomliga s.a.s inifrån’. Vedavyasa föll i trance och såg på så sätt den fullödiga versionen av Bhagavata puranam som han därefter började sammanställa. Han fick ungefär samtidigt en son, Shuka, som redan i livmodern insåg att han inte ville födas in i världen i det han då var rädd att förblindas av sinnesobjekten, dvs ting (t.ex. kroppen), händelser och fenomen. Så pappan kallade på gud som uppenbarade sig och lovade gossen att han inte skulle förblindas av den sk mörka gudinnan Maya. Så Shuka vågade födas men sprang till skogs redan som 1-åring för att i lugn och ro ägna sig åt den rent andliga lycka han redan tidigare förvärvat. Han var alltså som baby en sk atmarama, dvs en som finner lycka i sig själv och inte i kroppen och sinnesobjekten. Vyasa började undervisa sina närmaste lärjungar om den fullödiga Bhagavatam och skickade efter några år ett par av sina närmaste in i skogen där Shuka höll till under förevändning att de skulle hämta ved. Samtidigt hade Vyasa uppmanat dem att högt recitera endast tre strofer av de 18000 möjliga ur Bhagavatam. När Shuka hörde dess strofer blev han så betagen och attraherad att han återvände till Vyasas ashrama och studerade hela boken. Han lämnade alltså sin atmalycka för att studera en bok.

I Naradiya puranam säger t.ex. Shiva som har miljoner anhängare i Indien och världen över: ”Oh Du kära, jag betraktar puranas som viktigare än vedas, ty puranas fastslår tveklöst alla andliga principer. Den som inte respekterar puranas kommer att återfödas under människan. Även om han eller hon perfekt kan kontrollera sina sinnesorgan och sinnet så uppnår vederbörande ingen bra destination.”

Haha, ska nu detta mytologiska flum vara ‘andlig vetenskap’? I så fall finns den inte, absolut inte! Så kan vi tänka när vi läser dessa rader. Jo, visst men tänk efter före. Vyasa hade komponerat Ramayana och Mahabharatam, alla puranas, varav Bhagavatam i en ‘MP 3-version’ och Vedantasura samt de fyra vedas och många andra urkunder långt före Bhagavatam som omnämns i andra puranas som den främsta. En annan avatara än Vyasa, nämligen hans pappa Parashara Muni var själv den 26.e Vyasan, medan sonen Vyasa blev den 28.e. Av de 28 Vyasas som framträtt fram tills nu är Bhagavan Dvaipayana Vyasa speciell, ty i slutet av dåvarande dvaparayuga förbannades samtliga brahmaner av en kraftigt förolämpad rishi (skådare, magiker, shaman) så att de förlorade alla sina vediska kunskaper redan under dvapara. Det blev således nödvändigt att återskapa vedas, puranas osv. Alla dessa händelser upprepas med smärre variationer i alla tidsåldrar. Bhagavatam betraktar sig själv som en naturlig kommentar till Vedavyasas tidigare verk Mahabharatam och Vedantasutra. Även om dessa verk är intressanta och spännande i sig själva, hänger de lite i luften s.a.s. Bhagavatam tar ner dem på jorden! Denna nedkomst inträffade alltså för ca femtusen år sen även om di lärde tvista om tidpunkten med ca plusminus 2000 år.

Om det nu ändå finns en sk shabdapramana, dvs absolut kunskapskälla, vad ska man då ha den till? Vi återkommer till detta och Shuka med mera i nästa blogg!

mvh Tobynitai

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET?

ANDLIG VETENSKAP – FINNS DET?

Till skillnad från religion så skulle man kunna tänka sig en mer renodlad andlig vetenskap som vänder sig till alla människor och som är befriad från förmyndarskap, predikanter, dogmer och organisation. En andlig vetenskap som kan tillämpas av vem som helst var som helst. Vetenskap är kunskap av det mest objektiva slaget, men här talar vi om översinnlig kunskap eftersom andlighet är en process bortom vanlig, normal varseblivning och då talar vi om absolut kunskap om den absoluta verkligheten. Finns det överhuvudtaget något som kan kallas absolut verklighet, – och absolut i betydelsen evig?

Först och främst måste vi fastställa kunsskapsverktygen för den absoluta verkligheten, dvs på vilket eller vilka sätt ska vi få kunskaper eller insikt om vår frågeställning? En sk jordisk kunskapskälla finns i våra sinnesorgan och kallas sammanfattningsvis för varseblivning eller perception. Detta verktyg är viktigt när det gäller att ta sig fram i vardagslivet, – vi talar alltså om känsel, hörsel, syn, smak och lukt. Det ‘jordiska’ med dessa sinnesorgan är att de i stort sett bara kan uppfatta materiell energi och att dessa organ skiljer sig från andra varelser med avseende på skärpa och omfång. En hund har t.ex. många gånger bättre luktsinne än en människa och dessutom skiljer sig  luktsinnet också från människa till människa, – liksom övriga sinnesorgan. Så dessa vanliga sinnesorgan för vanlig perception är inte särskilt tillförlitliga när det gäller vårt spörsmål, men vi kan säga att både synen och hörseln kan vara underlag för andra kunskapskällor när det gäller andlig vetenskap. Vi måste kunna läsa och lyssna, – blindskrift och teckenspråk kan givetvis fungera i förekommande fall.

Nästa kunskapsverktyg är det mer ‘mänskliga’ intellektet. Vi är alla utrustade med ett förstånd som tillsammans med varseblivningen hjälper oss att fatta beslut och uppfatta saker och ting, människor och naturen runt omkring oss. Logik kallas det här verktygets skarpaste form och ur denna källa flödar det av teorier och filosofier. Eftersom det finns många teorier och filosofier om hur det fungerar på jorden och i övriga kosmos så är även detta verktyg relativt, dvs beroende av vem som använder det. För övrigt interagerar förståndet med varseblivningen och vi vill påstå att inget av dessa verktyg kan användas annat än som stöd för det tredje och ‘himmelska’ verktyget, med hjälp av vilket vi kan få vissa insikter om den andliga vetenskapen. Detta verktyg kallas information! Vi får reda på saker och ting som vi inte kunde uppfatta eller uppleva varken med direkt hjälp av sinnesorganen eller med förståndet. Massmedia producerar detta verktyg, dvs brev, mail, bloggar, hemsidor, skrifter, böcker, tidningar, radio mm. Får vi kunskaper om andlig vetenskap via dessa informationsorgan? Nej, knappast! Vi får snarare en vink om vad som inte är andlig vetenskap! Men vi kan i alla fall förstå vad som är information och hur denna stöds av de två ‘lägre’ kunskapsverktygen. De tre verkar tillsammans, vilket vi också lätt kan inse: du måste kunna läsa och förstå språket i texten eller meningen för att kunna tillägna dig budskapet, dvs informationen.

I nästa inlägg kommer vi att etablera vilken slags information som är mest tillförlitlig. Vi kan t.ex. undersöka olika dagstidningars respektive tillförlitlighet eller sanningshalt, eller inlägg på Facebook, olika böcker osv, men kommer inte längre än till jämförelser och logiska slutsatser eller sk källkritik, och blir i slutänden tvungna konstatera att någon andlig vetenskap eller absolut sanning hittar vi inte i alla dessa källor, – däremot olika religioner, filosofier och teorier, ur vilka källor vi skulle kunna vaska fram en del information om den andliga vetenskapen. Men här skulle vi bli nödsakade sortera, välja och vraka utifrån vårt egna godtycke eller kritiska sinnelag och samtidigt eventuellt dra på oss ‘onda ögat’ från förespråkare som känner sig kritiserade, ifrågasatta eller ej tillräckligt respekterade. Så vi avstår från denna annars ganska vanliga metod som ofta handlar om att hitta gemensamma nämnare i form av likadana principer, dogmer och myter. Vi kommer under alla förhållanden att hamna inför våra egna slutsatser, och kan återigen inte hävda denna information som någon tillförlitlig eller slutgiltig kunskap om andlig vetenskap.

mvh Tobynitai